Den italienska fascismens ideologiska rötter och vägen till makten

En uppsats från 1989 av historikern Zeev Sternhell avvisar den deterministiska och något förenklade tolkningen som ser den italienska fascismen som en ”reaktion från borgarklassen inför krisen som följde efter första världskriget” (Feltri, s. 6, min översättning). Sternhells tolkning är däremot att fascismen bar på ett revolutionärt budskap, grundat på ett avvisande av det borgerliga individualismen och såväl den liberala som den marxistiska materialismen (Feltri, s. 6). Fascismen betraktas, i andra ord, som ett uppror mot hela det rationalistiska upplysningsidealet som växte fram under 1700- och 1800-talen (se Feltri, s. 6). I fascismen smälter olika ideologiska ingredienser och estetiska och politiska traditioner samman, men enligt Sternhell är de två viktigaste nationalism och revolutionär syndikalism (en tradition som ligger nära anarkismen). Denna syntes var inte helt ny och hade redan förekommit i Patria lontana, en novell av den nationalistiske författaren Corradini som publicerades 1910.

När det gäller den anarkistiska och socialrevolutionära komponenten i fascismen kan man nämna den franske aktivisten och politiske tänkaren Georges Sorel som referens. Han fördömde parlamentarismen som hycklande och hyllade hatet mot reformistisk socialism (Feltri, s. 4). När det gäller den nationalistiska komponenten var en viktig referens författare Giovanni Papini, som 1913, inför Italiens första val med allmän manlig rösträtt, gav ut en artikel med titeln Freghiamoci della politica (”Strunt i politiken!”) (Feltri, s. 3). Enligt Lupo blev denna text en viktig referens för den fascistiska squadrismo-praktiken.

Filosofiskt kom Mussolini att påverkas särskilt av en ytlig och förenklad tolkning av Nietzsche. I synnerhet övermänniskan-idén (das Ubermensch) (mycket kortfattat: människan som skapar sina egna värderingar och avvisar flockdjur-moral)(se) sågs som ”en symbol för den radikala förnyelse som Europas kultur och samhällen behövde” (Feltri, s. 2). På det religiösa planet är det viktigt att belysa en aspekt som enligt Feltri stödjer Sternhells tes: fascismen, till skillnad från andra konservativa eller reaktionära rörelser vid den tiden, framträdde som en sekulär rörelse (Feltri, s. 1).

En annan skillnad gentemot andra former av konservatism är Mussolinis sociala bakgrund: medan Horthy i Ungern, Primo de Rivera i Spanien och Carmona i Portugal var militärer från etablissemanget, var Mussolini ”en före detta folkskolelärare som kommit överens med monarkin och armén, en före detta socialist som kommit överens med industrimän och jordägare, en före detta antiklerikal som kommit överens med den katolska kyrkan” (Lupo, s. 274).

Mussolini framstår alltså som en politisk kameleont vars rörelse kännetecknas av en unik eklekticism (dvs bladning av olika traditioner). Han var en före-detta socialist, anklagad för förräderi och därför utesluten ur partiet. I sin tidning Il Popolo d’Italia hyllade han efter kriget ett nytt Italien grundat på korporativism, en form av samarbete mellan samhällsklasserna, i motsats till marxismens klasskamp. Det nya Italien skulle styras av ”de stridande”, alltså krigsveteranerna från skyttegravarna (Lupo, s. 260). Dessa kände frustration och missnöje över den ”stympade segern” som Italien tvingats acceptera (se Lupo, s. 263) efter första världskriget.

Vägen till makten

1919, året Mussolins organisation Fasci italiani di combattimento bildades, var både Italien och Europa präglade av starka sociala och politiska spänningar: första världskriget hade nyss avslutats och den ”stympade segern” var ett faktum för både Italien och Tyskland. Den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland hade etablerat sig som en ny förebild för socialister och kommunister. Samtidigt inleddes i Italien det som historiker skulle komma att kalla för biennio rosso (”de röda två åren”), en period av jordbruks- och industristrejker (de förra koncentrerade i mellersta Italien, de senare i norra industristäder). Intrycket var Italien stod på randen till en ”bolsjevikisk revolution” (Lupo, s. 261). Under Biennio Rosso framställdes socialister av företagare, jordägare och fascister som ett hot mot fosterlandet (ibid.). Fascisterna organiserade sig snart i så kallade squadracce, våldsgrupper som angrep socialister och kommunister.

Vid valet 1921 accepterades Giolitti, den gamle liberale höken som återvänt till politiken, fascisterna i en valallians som han själv ledde (Lupo, s. 266). Fascisterna uppnådde ett hyggligt resultat. Regeringarna som efterträdde Giolitti, Bonomi och Facta, ”saknade verklig styrka och framtidsutsikter. De visste inte vad de skulle göra inför den ökande fascistiska våldsvågen som under 1922 även drabbade industristäderna i norr” (Lupo, s. 267). Vid denna punkt, i oktober 1922, genomfördes den så kallade Marschen mot Rom, en statskupp planerad av Mussolini och fascisterna. Marschen kunde ha stoppats av kung Viktor Emanuel III. Men, istället för att underteckna ett dekret om undantagstillstånd, kungen Mussolini till regeringschef (Lupo, ibid.). Värt att notera är att detta blev huvudskälet till att den italienska kungafamiljen skulle, efter kriget, bli utvisad till Schweiz.

Marschen mot Rom markerar början på fascismens första politiska maktfas: med kungens godkännande fick denna våldsamma och grundlagsvidriga kupp en konstitutionell prägel (ibid.). Institutionaliseringen av den fascistiska frivilliga milisen och bildandet av fascismens stora råd, tillsammans med ”fascistiseringen” av fackföreningarna, visade dock snart allvarliga sprickor i det institutionella systemet (se Lupo, s. 267–268). Trots dessa tecken på det demokratiska systemets slut förblev fascismen en avgörande resurs för såväl konservativa som mitten-liberaler, i deras strävan att normalisera det politiska läget. Stöd kom även från Partito Popolare (det katolska centerpartiet) under ledning av Alcide De Gasperi (se ibid., s. 269). År 1923 antogs en ny vallag (så-kallad ”Acerbolagen”) som garanterade absolut majoritet i parlamentet för det parti som fick minst 25 % av rösterna. Denna lag, i kombination med fascistiskt våld och skrämsel vid vallokalerna, garanterade fascisterna absolut majoritet i valet 1924 (se Lupo, s. 269–270).

Från och med 1924 – och särskilt i samband med mordet på den socialistiske riksdagsledamoten och oppositionsledaren Giacomo Matteotti – inleds fascismens auktoritära fas: 1925 tar Mussolini inför parlamentet på sig hela ansvaret för Matteottis mord och utnämner samtidigt Farinacci, ledaren för den mest extrema fascistiska falangen, till chef för det Nationella fascistpartiet (ibid.).

Filmtips: Mussolini: Son of the Century (2025)

Referenser

Feltri F.M. (2012). La torre e il pedone 3, Torino: SEI, pp. 1–8.

Lupo, S. (2018). L’Italia versoil Fascismo. In: Storia Contemporanea (a c. di S. Lupo, A.Ventrone), Torino: UTET, pp. 260–275