Nationen, globalisering och demokrati i det svenska folkhemmet
Hur hänger nationen, globalisering och demokrati ihop? Ett konkret historiskt exempel är Sveriges utveckling under 1900-talet. Folkhemmet (ett slagord som myntades 1928 av socialdemokraten Per Albin Hansson)[1] lanserades då som ideologi och politiskt projekt och välfärdsstaten byggdes upp. Människor skulle lyftas ur fattigdom, deras hygieniska villkor skulle förbättras och bönder skulle omformas till starka, friska och moderna medborgare, dvs medborgare som, i stället för sporadiska allmosor, nu garanterades ”generella rättigheter”.[2] Folkhemmetsidealet drevs av en vilja att ”skapa ett gott hem för alla”[3] och ”införa en social dimension i ett samhälle där de borgerliga, kapitalistiska grunddragen fick finnas kvar”.[4] I dessa syften var förstärkningen av nationella ramar en nödvändig förutsättning. Uppkomsten av folkhemmet och välfärdsstatens förklaras ofta av ett samspel av både inhemska orsaker (fallande födelsetal)[5] och internationella, globala faktorer, bland annat 1929s ekonomiska depression, ryska revolutionen och fascismens uppkomst i Italien och Tyskland:
Under intryck av 30-talskrisen och den totalitära utvecklingen på andra håll i världen lyckades det emellertid delar av både arbetarrörelsen och borgerligheten att etablera ett samarbete med en ny socialpolitisk profil som skapade en anmärkningsvärd stabilitet.[6]
Den politiska kompromissen underlättades av en tradition av samförståndspolitik som enligt Gustafsson är inte enbart en svensk, utan en nordisk egenskap.[7] Välfärdsstatens universalism ledde till hårda krav till att var och en ska bidra till det med hälsa, arbetet och skötsamhet.[8] Med detta i åtanke, ter det sig logiskt att de relativt få arbetskraftsinvandrare (nästan uteslutande nordiska och senare europeiska) som kom under folkhemmets guldålder starkt förväntades bidra till samhället och assimileras.[9] Detta gällde förmodligen också de politiska flyktingarna som tänkte sig stanna kvar i landet. Det angick dock inte judar, vilka, på grund av den utspridda antisemitismen, åtminstone fram till efterkrigstiden, anses med stor sannolikhet inte kapabla av att leva upp till de ovannämnda kraven av skötsamhet, hälsa och arbete[10]. Allra minst skulle ett folk utan nation i ett Sverige byggt på välfärdsnationalism kunna hitta en plats att fylla och en funktion att bidra med. Bauman poängterar att en värld som är fylld av nationer och nationalstater avskyr det icke-nationella tomrummet.[11] Detta kan nog ses som en psykologisk ingrediens som, i samspel med andra viktiga faktorer, rättfärdigade antisemitism i Sverige som i andra länder. Före krigsutbrottet var invandringspolitik generellt mycket restriktiv och flyktningsfrågan utgjorde en utmaning för det svenska folkhemmet.[12] Efterkrigsperioden karakteriseras däremot av en öppnare, om än försiktig, invandringspolitik. Under den här tiden kom arbetskraftsinvandring till ett Sverige i ”kraftig ekonomisk tillväxt”.[13] Fram till 1970-talet var sysselsättningsgraden bland uttryckes födda män högre än bland inrikes födda.[14] 1975 började siffran vända. I samband med en mer accelererad globalisering[15] och ökad ekonomisk integration förändrade näringslivets struktur mot ett post-industriellt samhälle med ”flera arbeten inom tjänstesektor, en kraftig nedgång av antalet enklare industriarbetet och ökade krav på kompetens”.[16] Den internationella oljekrisen 1973 var antagligen en av de bidragande faktorerna till en sänkning i sysselsättning. Folkhemsnationalismen hade fungerat väl fram till 1980-talet då internationalisering och avregleringar gjorde det svårare att upprätthålla den.[17]I kölvattnet av det post-industriella samhällets framträdande[18] och välfärdsstatens nedgång började också den mediala bilden av invandrare som bidragsberoende att konstrueras. I en studie av medievetaren Ylva Brune som Byström belyser har hon undersökts hur medierna och den offentliga diskursen bidrar till att forma bilden av den ”begreppslige invandrare”:
invandrare tillskrivs bestämda egenskaper utifrån stereotyper […]. Journalistiken har inte vid något tillfälle ifrågasatt premissen att Sverige ör ha en reglerad invandring till skydd för den svenska välfärden.[19]
Man kan konstatera hur synen på nationen, demokrati och medborgarskap skiftade över tiden både under det direkta trycket av händelser i omvärlden (krigsutbrott och ekonomiska lågkonjunkturer) och genom de materiella konsekvenser som dessa händelser förde med sig för folket inom nationens gränser (t.ex. högre arbetslöshet). Ett osäkrare omvärld på 1930- och 1940-talet gynnade antisemitism på hemmaplan och en selektiv folkhemmets nationalism. Den högre konjunkturen och det ökade välståndet på 1960-talet gick å andra sidan hand i hand med en öppnare invandringspolitik samt nya möjligheter för kvinnor.[20] Det är dessutom under den här perioden som idén om ett mångkulturellt samhälle börjar ta form.[21] De senaste årens omstruktureringar av arbetsmarknaden och den låga konjunkturen i samband med den låga sysselsättningsgraden bland utrikesfödda och det osäkra omvärldsläget kan delvis förklara återgången till en assimilationsretorik i invandringsfrågan. Ändock, genom att ställa hårdare krav på det som legitimt ska räknas som folk eller demos (”vi”) riskeras demokratin, i längden, att inskränkas genom att göra den mindre inklusiv. Intressant nog, kan både välfärdsstatens uppkomst och dess långsamma men ofrånkomliga nedgång samt utvecklingen som följde ses som ett tydligt exempel på hur politiska och ekonomiska globala trender och fenomen starkt bidrar till att forma och omforma det som vi kallar demokrati.
[1] Gustafsson 2007, s. 253.
[2] Gustaffson 2007, s. 254.
[3] Ibid.
[4] Ibid.
[5] Gustafsson 2007, s. 254.
[6] Gustafsson 2007, s. 247.
[7] Gustafsson 2007, s. 253.
[8] Lööw 2024.
[9] Byström & Frohnert 2017, s. 2.
[10] Byström & Frohnert 2017, s. 3.
[11] Bauman 1994, s. 82.
[12] Byström & Frohnert 2017, s. 1.
[13] Ibid.
[14] Byström & Frohnert 2017, s. 77
[15] Enligt Ekman genom ”den accelererande globaliseringsprocessen [blir] internationella och nationella faktorer alltmer sammanvävda och svårare att renodla” (Ekman m.fl. 2014, s. 228).
[16] Byström & Frohnert 2017, s. 76.
[17] Se Gustavsson 2007, s. 284-285.
[18] Gustavsson 2007, s. 286, Byström & Frohnert 2017, s. 76, se också Allen 2011, s. 130.
[19] Ibid.
[20] Rydström & Tjeder 2009, s. 182.
[21] Byström & Frohnert 2017, s. 45.
