Vem har bestämt att utbildningar på plats skulle ersättas av distansundervisning?

Våren är kommen och likaså antagningsperioden inför hösten 2025. Alla medier rapporterar med rätta om vilka utbildningar som ger mest och minst chanser till jobb. Samtidigt pågår studentlivet nästan som vanligt i rikets studentföreningar- och kårer: middagssittningar hålls, dryckesvisor sjungs och nya universitetskonto skapas. De återkommande bristerna som svensk universitetsvärlden lider av (studentboende- och ekonomi, tillgång till billig kurslitteratur, frånvaro av matsalar) fortsätter att tas upp av studentkårer och utbildningspolitikerna enbart vid enstaka tillfällen. Detta borde inte förvåna någon: det är ingen hemlighet att Sverige saknar en protestkultur och att studentkårens funktion inte är primärt att peka ut vad som inte fungerar. Det är inte heller någon hemlighet att i dagens Sverige säljer konkreta frågor om människors faktiska behov inte alls lika bra som sista nyheten om vilken utsatt grupp regeringen har nu valt att ställa nya krav på eller rentav utvisa ur landet. Tycker ni att det är deppigt att prata om platsbristen på studentboende, ekonomiska frågor och svårigheter att få tag i billig kurslitteratur? Då har jag dåliga nyheter för er: det finns ett problem som i min mening är ännu djupare och som riskerar att lämna permanenta spår i utbildningskvalitén och studenternas hjärnor: det är den påtvingade ogenomtänkta digitaliseringen som vi har sett sedan pandemiåret. Flera universitet har gått över till distansutbildningar inte utifrån beprövade pedagogiska uppfattningar utan, i bästa fall, på grund en efterfråga om distansundervisning bland studenter och, i värsta fall, för att spara resurser och pengar (sic!). Som grädde på moset har de flesta lärosäten motiverat detta beslut med hänvisning till en riktig eller påstådd efterfråga bland studenterna. 

För de som bor i en mindre stad eller by utan universitet eller högskola är naturligtvis en fördel att kunna ta del av utbildning på distans: det är lätt att argumentera att en utbildning på distans är (nästan) alltid bättre än ingen utbildning alls. 

När däremot stora lärosäten (exempelvis Stockholm, Göteborg eller Uppsala) börjar erbjuda kurser i exempelvis svenska som andraspråk eller litteratur enbart på distans så blir det inte längre en fråga om demokratisering eller att nå upp till flera, utan snarare tvärtom: ett verkligt hot mot universitet som samhällets främsta forum för idéersutbyte och spontan mötes- och nätverksplats där bland annat yrkesviktiga kontakter anknyts: vilken roll ska universitet spelar i det nya digitaliserade samhället? Ska lärosäten underkasta sig Sillycon-valley-påtvingade-livsstilar eller ska svenska och europeiska lärosäten snarare fungerar som motpol? Till diskussionen om universitets natur hör dessutom platformsfrågan: är det verkligen önskvärt att göra studenter, lärare och undervisning själv så sårbart beroende av digitala plattformar som i de flesta fall varken studenter eller lärosätena har någon kontroll över och som i stället styrs av vinstdrivande företag som sitter i USA, ett land som geopolitiskt sett har blivit mer opålitligt än nånsin? Jag har förståelse för de läsare som inte är lika alarmistiska som jag, men jag tror att vi kan åtminstone vara överens om en sak: vi behöver få igång en diskussion om digitalisering och dess effekter på undervisnings kvalité, studentlivets sammanhållning och studenters mående. Vi är förmodligen mitt i en förändring som är minst lika omfattande och revolutionerande som uppfinningen av tryckkonsten. Alla förändringar är dock inte lika positiva som Gutenbergs maskin, i synnerhet de förändringar som inte förankrats i människors faktiska välmående och materiella behov.