{"id":2614,"date":"2025-07-24T10:17:54","date_gmt":"2025-07-24T08:17:54","guid":{"rendered":"https:\/\/www.matteoiammarrone.com\/public\/?p=2614"},"modified":"2025-07-25T09:47:51","modified_gmt":"2025-07-25T07:47:51","slug":"den-italienska-fascismens-ideologiska-rotter","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.matteoiammarrone.com\/public\/den-italienska-fascismens-ideologiska-rotter\/","title":{"rendered":"Den italienska fascismens ideologiska r\u00f6tter och v\u00e4gen till makten"},"content":{"rendered":"\n

En uppsats fr\u00e5n 1989 av historikern Zeev Sternhell avvisar den deterministiska och n\u00e5got f\u00f6renklade tolkningen som ser den italienska fascismen som en ”reaktion fr\u00e5n borgarklassen inf\u00f6r krisen som f\u00f6ljde efter f\u00f6rsta v\u00e4rldskriget” (Feltri, s. 6, min \u00f6vers\u00e4ttning<\/em>). Sternhells tolkning \u00e4r d\u00e4remot att fascismen bar p\u00e5 ett revolution\u00e4rt budskap, grundat p\u00e5 ett avvisande av det borgerliga individualismen och s\u00e5v\u00e4l den liberala som den marxistiska materialismen (Feltri, s. 6). Fascismen betraktas, i andra ord, som ett uppror mot hela det rationalistiska upplysningsidealet som v\u00e4xte fram under 1700- och 1800-talen (se Feltri, s. 6). I fascismen sm\u00e4lter olika ideologiska ingredienser och estetiska och politiska traditioner samman, men enligt Sternhell \u00e4r de tv\u00e5 viktigaste nationalism och revolution\u00e4r syndikalism<\/strong> (en tradition som ligger n\u00e4ra anarkismen). Denna syntes var inte helt ny och hade redan f\u00f6rekommit i Patria lontana<\/em>, en novell av den nationalistiske f\u00f6rfattaren Corradini som publicerades 1910.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r det g\u00e4ller den anarkistiska och socialrevolution\u00e4ra komponenten i fascismen kan man n\u00e4mna den franske aktivisten och politiske t\u00e4nkaren Georges Sorel<\/strong> som referens. Han f\u00f6rd\u00f6mde parlamentarismen som hycklande och hyllade hatet mot reformistisk socialism (Feltri, s. 4). N\u00e4r det g\u00e4ller den nationalistiska komponenten var en viktig referens f\u00f6rfattare Giovanni Papini, som 1913, inf\u00f6r Italiens f\u00f6rsta val med allm\u00e4n manlig r\u00f6str\u00e4tt, gav ut en artikel med titeln Freghiamoci della politica<\/em> (”Strunt i politiken!”) (Feltri, s. 3). Enligt Lupo blev denna text en viktig referens f\u00f6r den fascistiska squadrismo<\/em>-praktiken.<\/p>\n\n\n\n

Filosofiskt kom Mussolini att p\u00e5verkas s\u00e4rskilt av en ytlig och f\u00f6renklad tolkning av Nietzsche. I synnerhet \u00f6verm\u00e4nniskan-id\u00e9n (das Ubermensch<\/em>) (mycket kortfattat: m\u00e4nniskan som skapar sina egna v\u00e4rderingar och avvisar flockdjur-moral)(se<\/a>) s\u00e5gs som \u201den symbol f\u00f6r den radikala f\u00f6rnyelse som Europas kultur och samh\u00e4llen beh\u00f6vde\u201d (Feltri, s. 2). P\u00e5 det religi\u00f6sa planet \u00e4r det viktigt att belysa en aspekt som enligt Feltri st\u00f6djer Sternhells tes: fascismen, till skillnad fr\u00e5n andra konservativa eller reaktion\u00e4ra r\u00f6relser vid den tiden, framtr\u00e4dde som en sekul\u00e4r r\u00f6relse<\/strong> (Feltri, s. 1).<\/p>\n\n\n\n

En annan skillnad gentemot andra former av konservatism \u00e4r Mussolinis sociala bakgrund: medan Horthy i Ungern, Primo de Rivera i Spanien och Carmona i Portugal var milit\u00e4rer fr\u00e5n etablissemanget, var Mussolini \u201den f\u00f6re detta folkskolel\u00e4rare som kommit \u00f6verens med monarkin och arm\u00e9n, en f\u00f6re detta socialist som kommit \u00f6verens med industrim\u00e4n och jord\u00e4gare, en f\u00f6re detta antiklerikal som kommit \u00f6verens med den katolska kyrkan\u201d (Lupo, s. 274).<\/p>\n\n\n\n

Mussolini framst\u00e5r allts\u00e5 som en politisk kameleont vars r\u00f6relse k\u00e4nnetecknas av en unik eklekticism (dvs bladning av olika traditioner). Han var en f\u00f6re-detta socialist, anklagad f\u00f6r f\u00f6rr\u00e4deri och d\u00e4rf\u00f6r utesluten ur partiet. I sin tidning Il Popolo d\u2019Italia<\/em> hyllade han efter kriget ett nytt Italien grundat p\u00e5 korporativism, en form av samarbete mellan samh\u00e4llsklasserna, i motsats till marxismens klasskamp. Det nya Italien skulle styras av ”de stridande”, allts\u00e5 krigsveteranerna fr\u00e5n skyttegravarna (Lupo, s. 260). Dessa k\u00e4nde frustration och missn\u00f6je \u00f6ver den \u201dstympade segern\u201d som Italien tvingats acceptera (se Lupo, s. 263) efter f\u00f6rsta v\u00e4rldskriget.<\/p>\n\n\n\n

V\u00e4gen till makten<\/strong><\/p>\n\n\n\n

1919, \u00e5ret Mussolins organisation Fasci italiani di combattimento<\/em> bildades, var b\u00e5de Italien och Europa pr\u00e4glade av starka sociala och politiska sp\u00e4nningar: f\u00f6rsta v\u00e4rldskriget hade nyss avslutats och den \u201dstympade segern\u201d var ett faktum f\u00f6r b\u00e5de Italien och Tyskland. Den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland hade etablerat sig som en ny f\u00f6rebild f\u00f6r socialister och kommunister. Samtidigt inleddes i Italien det som historiker skulle komma att kalla f\u00f6r biennio rosso<\/em> (\u201dde r\u00f6da tv\u00e5 \u00e5ren\u201d), en period av jordbruks- och industristrejker (de f\u00f6rra koncentrerade i mellersta Italien, de senare i norra industrist\u00e4der). Intrycket var Italien stod p\u00e5 randen till en \u201dbolsjevikisk revolution\u201d (Lupo, s. 261). Under Biennio Rosso<\/em> framst\u00e4lldes socialister av f\u00f6retagare, jord\u00e4gare och fascister som ett hot mot fosterlandet (ibid.<\/em>). Fascisterna organiserade sig snart i s\u00e5 kallade squadracce<\/em>, v\u00e5ldsgrupper som angrep socialister och kommunister.<\/p>\n\n\n\n

Vid valet 1921 accepterades Giolitti, den gamle liberale h\u00f6ken som \u00e5terv\u00e4nt till politiken, fascisterna i en valallians som han sj\u00e4lv ledde (Lupo, s. 266). Fascisterna uppn\u00e5dde ett hyggligt resultat. Regeringarna som eftertr\u00e4dde Giolitti, Bonomi och Facta, \u201dsaknade verklig styrka och framtidsutsikter. De visste inte vad de skulle g\u00f6ra inf\u00f6r den \u00f6kande fascistiska v\u00e5ldsv\u00e5gen som under 1922 \u00e4ven drabbade industrist\u00e4derna i norr\u201d (Lupo, s. 267). Vid denna punkt, i oktober 1922, genomf\u00f6rdes den s\u00e5 kallade Marschen mot Rom<\/em>, en statskupp planerad av Mussolini och fascisterna. Marschen kunde ha stoppats av kung Viktor Emanuel III. Men, ist\u00e4llet f\u00f6r att underteckna ett dekret om undantagstillst\u00e5nd, kungen Mussolini till regeringschef (Lupo, ibid.<\/em>). V\u00e4rt att notera \u00e4r att detta blev huvudsk\u00e4let till att den italienska kungafamiljen skulle, efter kriget, bli utvisad till Schweiz.<\/p>\n\n\n\n

Marschen mot Rom markerar b\u00f6rjan p\u00e5 fascismens f\u00f6rsta politiska maktfas: med kungens godk\u00e4nnande fick denna v\u00e5ldsamma och grundlagsvidriga kupp en konstitutionell pr\u00e4gel (ibid.<\/em>). Institutionaliseringen av den fascistiska frivilliga milisen och bildandet av fascismens stora r\u00e5d, tillsammans med ”fascistiseringen” av fackf\u00f6reningarna, visade dock snart allvarliga sprickor i det institutionella systemet (se Lupo, s. 267\u2013268). Trots dessa tecken p\u00e5 det demokratiska systemets slut f\u00f6rblev fascismen en avg\u00f6rande resurs f\u00f6r s\u00e5v\u00e4l konservativa som mitten-liberaler, i deras str\u00e4van att normalisera det politiska l\u00e4get. St\u00f6d kom \u00e4ven fr\u00e5n Partito Popolare<\/em> (det katolska centerpartiet) under ledning av Alcide De Gasperi (se ibid.<\/em>, s. 269). \u00c5r 1923 antogs en ny vallag (s\u00e5-kallad ”Acerbolagen”) som garanterade absolut majoritet i parlamentet f\u00f6r det parti som fick minst 25 % av r\u00f6sterna. Denna lag, i kombination med fascistiskt v\u00e5ld och skr\u00e4msel vid vallokalerna, garanterade fascisterna absolut majoritet i valet 1924 (se Lupo, s. 269\u2013270).<\/p>\n\n\n\n

Fr\u00e5n och med 1924 \u2013 och s\u00e4rskilt i samband med mordet p\u00e5 den socialistiske riksdagsledamoten och oppositionsledaren Giacomo Matteotti \u2013 inleds fascismens auktorit\u00e4ra fas: 1925 tar Mussolini inf\u00f6r parlamentet p\u00e5 sig hela ansvaret f\u00f6r Matteottis mord och utn\u00e4mner samtidigt Farinacci, ledaren f\u00f6r den mest extrema fascistiska falangen, till chef f\u00f6r det Nationella fascistpartiet (ibid.<\/em>).<\/p>\n\n\n\n

Filmtips<\/strong>: Mussolini: Son of the Century (2025) <\/p>\n\n\n\n

\n