Archivi tag: Matteo Iammarorone

Göteborg, en scandinavisk Bologna

Jag skrev en kort bertättelse på svenska för svenska språk kursen. Jag hoppas att svenska modermålstalare ska inte bedöma min operfekt svenska.

(Principio di racconto che ho scritto quasi di getto in svedese. Dedicato alla mia amata Göteborg, la Bologna della Scandinavia).
Vi tog en Göteborgs typisk spårvagn. Göteborgs spårvagnlinje är lång och mycket fin. Det brudar att göra staden unikt och charmig. Det var en kalt mörkt kvällen och jag var lika glad som ett barn att uppleva Goteborgs spårvagns vibe. Det var ett skön vibe. Det känt som om vi var i en skönlitteraturs bok, det var som om jag var en lycklig karaktär. Vi åkte till ett Göteborgs området heter Haga, ett ex proletärt distrikt. Och sen till Järnstorget där det lå en pub med en spännande publik som väntade på mig, på oss, andra artister, deras drömmar, nostalgi, jordbävningar och så vidare…
Jag hade lämnat dock min gitarr hemma, men en trevlig musiker lånade ut mig sin gitarr. Jag känna mig upphetsad och spänd. Det fanns åtminstone ett hundra människor som önskade lyssnade på mig, mycket ljus på scenen och mycket tystnad i publiken. Jag känt mig som hemma omgiven av unge som uppskattade min musik. Att vakna upp, nästa morgon, i ett hus i en konstnärs campus gjorde den här känslan till och med starkare och obeskrivligt.

Det känt som om några bytar av kreativitet var i morgons luften. Dock, de kom inte ner från himlen. De kom ut från oss. Stader och de boende på stader, även Stockholm och stockholmare, kunde inte längre våga att låtsas, att försätta med sina orealistisk föreställningen av ett liv utan konflikter.

De känt sig tvinga av att se fattiga människor i dagliga tåg att känna over sig sörj for sina självet full av tomthet och regeringens ord, TVs amerikanska show eller vad som helst kan man säga på en dejtschat.

Jag känt mig som en främling som märkte inte skillnader mellan filosofi och vetenskap, ett löv och en kudde, en sträng och ett hår på handen, en gittar och hennes levande kropp.

Matteo Iammarrone.

Una mia poesia nell’annuario 2015 della fondazione TerraMia

Tra gli affanni e i liberi amori della mia emiliana giornata trovo la forza di comunicarvi, con letizia e soddisfazione devo dire, che una mia poesia (“Alice”) è stata scelta tra oltre un centinaio di composizioni per essere inserita nell’AgendaAnnuario 2015 della Fondazione TerraMia. Mi si chiedeva di inviare una composizione che celebrasse il luminoso splendore dell’elettricità che da oltre un secolo tenta di schiarire almeno un po’ se non le nostre vite, quanto meno i nostri corpi. Io cosa ho fatto? Ho buttato giù un componimento che parla di una donna, idealmente una mia partner che passa per diverse stanze (per diverse case) congiungendosi (illuminando) con diversi amori, poi ho svelato negli ultimi versi che si poteva trattare di una donna, di una mia partner per l’appunto, ma che in quel caso si trattava della luce, dell’elettricità, era lei la protagonista, doveva essere lei la protagonista in questo caso.

Potete trovare la comunicazione ufficiale direttamente sul sito della Fondazione a quest’indirizzo:

http://daunia.org/index.php/selezioni-concorso-di-poesia-terramia-la-luce-2015/

(trovate anche informazioni su dove e come comprare il libro contenente la mia ed altre undici poesie di altri undici selezionati)

(Evento FB del concorso)

ALICE

Era fidanzata,

ma la chiamavano Alice.

Per ogni stanza in cui andava un amore la attendeva.

Quella notte attraversò un corridoio.

Per tre stanze passò.

E tre amori la attesero.

Era fidanzata, ma la chiamavano Alice.

Stava con me, e se lei era felice

lo ero anch’io.

Non senza gioia, non senza amore.

Era fidanzata,

ma la chiamavano Alice.

Sarebbe potuta essere l’elettricità

Ed avere una relazione con la storia che la portò ad essere

quello che è.

Avrebbe potuto scacciare la cecità.

La chiamavano Alice, ma se preferite,

dal secolo scorso è luce.