Sverige, milda åtgärder och statsdesinformation för kapitalisternas skull

Här kommer en artikel riktad till svenska publiken som jag släppte fram på Lavocedellotte.it. (Pezzo scritto da me in svedese e pubblicato per Lavocedellelotte: qui trovate la versione per il pubblico italiano).

Trots svenska myndigheterna förnekar att flockimmunitet är strategin som antogs mot coronaviruset, i praktiken är det svårt att tro att detta inte är strategin som regeringen i nutiden följer. Medan Boris Johnson och Trump ändrade sig om den här vägen och började vidta mera restriktiva åtgärder, blir Sverige en av de få länder i världen (tillsammans med Nederländerna och Bolsonaros Brasilien) som går sin egen väg om virushanteringen: syftet är att inte störa produktionen och konsumtionen och att rädda kapitalismens ekonomi till varje pris. En integrerad del av strategin verkar vara, till exempel, att sprida falsk information (via Folkhälsomyndigheters hemsida): viruset inte är smittosam under inkubationstid, viruset är inte farligare för gravida kvinnor och astmatiker än för vanliga patienter och, som minst men inte sist, det sägs att det ”är personer med symtom som sprider sjukdomen vidare” (vilken innebär att personer utan symptomen är inte smittosamma enligt regeringen).

Parollen: rädda kapitalisternas vinst till varje pris!

Högskolorna och gymnasiet hålls stängda och sammankomster av mer än 50 personer blev förbjudna, men förskolorna och grundskolorna, till skillnad från alla andra europeiska länder, hålls öppna eftersom ”viruset är inte farlig för barn” (säger tveksamt Statsepidemiologen Anders Tegnell i en radio-intervju). Att besöka äldreboenden blev förbjudet, men ingen särskilt utrustning gavs til sjuksköterskor. Volvo stoppade produktionen, men så vit vi vet så har inget annat företag bestämt sig att göra det samma. Som Lars Karlsson rapporterade, ombudsmannen på Transports stockholmasvdelning, ”finns det anledning att oroa sig både för de matlevererande cykelbudens egen och deras mottagarnas hälsa. Samma sak gäller för alla de som jobbar i branscher där sjukskrivning kan innebära förlorad inkomst. Detta är väldigt aktuellt. Vi känner, till exempel, Camille, en fransk tjej som bor i Stockholm. På helgen jobbade hon ofta som servitris i en restaurang i Gamla Stan, men sedan några veckor blir hon inte längre inkallad. Hon jobbade också som fransk lärare på ett privat skolbolag.

Trots läget, håller skolbolaget igång som vanligt. Camille, med all rätt, protesterade mot beslutet att gå till jobbet under Covid19 risken. Därför blev hon ersatt av någon som har mer lust att offra sig för bolaget.

Regeringen erkänner, motvilligt, att vårdsystemet inte är beredd att hantera ett italienskt-liknande scenario. Detta faktum kunde berättiga flockimmunitet: resonemanget verkar vara att, om vi alla blir sjuka, vid olika tidpunkter, kommer kanske vårdsystemet att klara sig och bara de äldre kommer att avlida. Detta subliminalt budskap är väldigt mycket präglat av ”kapitalistisk (slagkraftig) realism” och socialdarwinismen.

Varför måste vi välja vem kommer vi att rädda? Varför kan vi inte rädda alla? Arbetaren svarade delvis på den här frågan och rapporterade om flera stora varsel på sjukhusen i Stockholm innan coronakrisen. Vi uppmuntrar folk och arbetarklassen att hålla både socialdemokratiska och borgerliga regeringar ansvariga för resursknappheten

Vänsterns tystnad

Bortsett från Arbetaren, bidrar de flesta svenska medier till att få folk acceptera Folkhälsomyndighetens position (och det socialdemokratiska stödet till den här positionen). Ett bra exempel är Elin Ylvasdotters artikel på Dagens Nyheter Arena.

Det är säkert rimlig att tänka att i en allvarlig situation så är det experterna som måste fatta beslut. Men Ylvasdotter glömmer att svara på frågan vad som händer när experterna inte är överens. I detta fall kan vi inte längre vända oss till principen som säger att i en fungerande demokrati man kan bara uttrycka sig om saker man kan och att alla åsikter inte är likadana. Nej. I detta fall agerar Sverige emot resten av världen och i motsatsen till rekommendationer av WHO. Om WHOs experter och svenska experterna tycker olika, vem ska vi lita på?

I den här situationen slog det oss som marxister att inte många till vänster av socialdemokrati vågade uttrycka sig emot det som är uppenbart: svenska regeringen valde att rädda kapitalisternas ekonomi istället för att säkra människors liv.

Det socialdemokratiska “partisystemet” (och alla kapitalistiska partier i riksdagen, nämligen alla partier) har ingen lust att bana väg för att stoppa produktionen och konsumtionen och Vänsterpartiet kan knappt önska att milda de ekonomiska konsekvenser av krisen som kommer att ske med eller utan lockdown. Trotts detta, V varken kritiserar regeringen eller anstränger sig att föreslå ett klassanalys.

Viruset är farligare i utsatta områden

Enligt Smittskydd Stockholm runt 130 av de 959 (https://www.dn.se/sthlm/13- procent-av-alla-coronasmittade-i-stockholms-lan-kommer-fran-jarvafaltet/) i Stockholms län som konstaterats smittade med det nya coronaviruset kommer från Järvaområdet där Rinkeby ingår. Regeringen och Dagens Nyheter påstår att orsaken till detta är brist på flerspråklig information om viruset.

Utgångspunkten bakom den här förklaringen liknar SDs antagande att somalier är inkapabla av att informera sig och förstå risken av en pandemi. Den enda skillnaden mellan S och SD i den här frågan är att vissa SDs väljare blev entusiastiska när de fick veta att flera somalier blev smittade och/eller dog.

Den enda personen som offentligt bröt tystnaden är inte en journalist, inte en aktivist, inte ens en Vänsterpartiets ledamöt, utan en svensk-somalisk tjej som vågade utmana den dominerande main-stream berättelsen med en enkel men kraftig post:

 

När Ragia skriver “politik”, så tolkar vi “politik” som den socialdemokratiska politiken, den politiska viljan som gynnar de rika kapitalisterna (och som har ingenting med socialismen att göra). När hon skriver “fattigdom”, så tolkar vi det som sociala omständigheterna som måste finnas så länge som det här systemet, kapitalismen, överlever: någon måste jobba för de rika.

De rika som åkte skidor och importerade viruset till Sverige är samma personer som har möjligheten att skydda sig från viruset genom att fly till sina sommarstugor.

De vanliga arbetare som Ragia förespråkar, och som vi marxister och socialister måste representera, är de som jobbar för de rika. De rika som åker skidor, som kan välja att skydda sig, som kan välja bort arbete, eller arbeta hemifrån under en pandemi.

Majoriteten av folk består av vanliga arbetare som skulle leva bättre, lyckligare och tryggare utan kapitalismen och kapitalister, i vardagstid liksom under en pandemi.

Källa: https://www.lavocedellelotte.it/2020/03/30/sverige-milda-atgarder-och-statsdesinformation-for-kapitalisternas-skull/

Matteo Iammarrone

Riappropiarsi dei Pride ripartendo da Stonewall

Riporto un articolo che ho scritto qualche giorno fa per Lavocedellelotte: Riappropiarsi dei Pride ripartendo da Stonewall, e dunque dal loro spirito originario. 

Sono tornato dagli Stati Uniti qualche giorno fa e ho finalmente potuto constatare con i miei occhi alcune cose che mi incuriosivano di quell’orrendo Paese.
L’Estate è arrivata un po’ dappertutto ormai nell’emisfero boreale. E con l’Estate anche i Pride, in America come in Europa.
“Pride” è una bellissima parola che non dovrebbe esserci estranea. Significa “orgoglio”. Orgoglio di non essere conformi ai valori della società borghese, ad esempio, orgoglio di appartenere agli sfruttati, di averne consapevolezza, di cercare di costruire qualcosa di diverso e ancora, orgoglio di fare paura a quelli che stanno in alto, di riuscire a spaventarli indicando un mondo diverso e mostrando le contraddizioni del loro.

19113920_10211793603787859_2140694848331451071_n

Gli LGBT Pride in questi giorni celebrati in numerose città europee e americane vengono direttamente da quel 28 Giugno 1969 in cui Stonewall Inn, gay bar di New York, fu teatro di una rivolta che si estese a tutto il quartiere (un quartiere proletario) e che coinvolse soggetti non conformi (soprattutto sul piano sessuale e dell’identità di genere): perlopiù lesbiche e gay, ma anche drag queens, transgender, prostitute e homeless. Si rivendicava una libera espressione del proprio stile di vita e la fine della repressione poliziesca nei bar del quartiere e in generale. La rivolta era infatti scoppiata dopo l’ennesimo atto di repressione da parte della polizia nel quartiere: gli omosessuali (specialmente coloro che rivendicavano quest’etichetta e che magari non conducevano uno stile di vita borghese), così come anarchici, comunisti e attivisti sindacali erano parte integrante della lista delle categorie sovversive, nel rigido clima post-maccartista dell’America della guerra fredda.
L’anno dopo, nel 1970, in diverse città americane si cominciò a celebrare l’anniversario dei riot di Stonewall attraverso le “Gay pride marches” (Marce dell’orgoglio gay).
Mentre la democraticissima America perseguitava in varie forme gli omosessuali, e lo stesso facevano negli stessi anni l’Inghilterra e la maggior parte degli “Stati democratici”, a dispetto di alcuni pregiudizi che mi è capitato di sentire in giro attorno al rapporto tra bolscevichi e omosessuali,
dopo la Rivoluzione d’Ottobre la Russia divenne forse il primo Paese al mondo ad abolire il reato di omosessualità e per di più Lenin acconsentì apertamente alla presenza di omosessuali a ruoli di comando.

19225055_10211793603107842_4306203308498665683_n

Al Pride di Boston di quest’anno, a cui ho partecipato personalmente, così come al Pride di Bologna dell’anno scorso, a cui pure ero presente, non c’era però (quasi) traccia dello spirito che possiamo supporre animasse e abbia animato le proteste di quegli anni. Tutto è una sterile celebrazione spettacolarizzata dell’esistente, una sfilata di macchine costose e cartelloni pubblicitari di aziende gay-friendly (tra le quali anche big companies come la Microsoft!). Le concessioni in materia legalitaria (e quindi, ci tengo a sottolinearlo, puramente formale) che sono state fatte in particolare negli ultimi cinque-dieci anni sembrano aver assopito ogni sintomo di rivolta. La rimozione di temi “economici” che riguardando le vite concrete delle persone LGBT, molte delle quali sono sfruttate, precarie, studenti, etc… è funzionale a questo gioco di oblio e stordimento tanto caro quanto innocuo al potere capitalistico. L’impressione, andando al Pride di Bologna ma ancor di più a quello di Boston, è che la società borghese sia riuscita brillantemente nel suo intento fagocitante di appropriarsi delle rivendicazioni (giuste) del mondo LGBT regalando a parte di quel mondo (fortunatamente non a tutto, penso ad esempio al movimento queer) l’illusione che la felicità, anche per una coppia omosessuale, stia nello scambio delle fedi e nel santo matrimonio borghese centrato sulla coppia e la casa di proprietà.
Tutto questo però, ed è importante che lo dica per evitare sin da subito fraintendimenti, non significa, come vorrebbero farci credere “rossobruni” e “fusariani” vari, che i diritti LGBT siano intrinsecamente borghesi o peggio ancora che l’omosessualità sia un’invenzione dei padroni. Permettetemi di dire che chi afferma ciò non ha capito nulla del marxismo, anche solo per il semplice fatto che ignora la storia della famiglia (che è tutt’altro che storia di uomo e donna etero in coppia monogamica). Sebbene resti vero che la società borghese è in grado di piegare a sé (quasi) tutto, e esattamente in questa dinamicità sta la sua “forza”, questo non permette di argomentare che tutto o quasi tutto sia tout court un prodotto del capitalismo, significa semmai semplicemente che sotto un altro regime economico l’orientamento sessuale di tutti gli individui così come l’identità personale e la sessualità in genere, si manifesterebbero in modi che tutto sommato non possiamo ancora prevedere. Se considerassi vera l’assurdità per la quale i gay sono “pagati dal capitalismo” potrei chiedere al Prof.Fusaro se anche la sua orgogliosa eterosessualità sia un prodotto del capitalismo, dal momento che non c’è ragione di considerare l’eterosessualità come più rilevante, significativa o “speciale” rispetto agli altri orientamenti, non c’è insomma bisogno di considerarlo l’orientamento di default. A parte questa piccola digressione filosofica importante, ma in realtà non necessaria ai fini di quest’articolo, quello che occorre fare, nonostante tutto, è riappropriarsi dei Pride in Europa e nel mondo e delle rivendicazioni della comunità LGBT, o di parte di essa, per connetterle (o forse riconnetterle?) alle rivendicazioni economiche comuni a tutta la classe lavoratrice (o quindi anche alla stessa maggioranza dei soggetti LGBT). Non è un compito facile, ma certo il presente concreto è dalla nostra parte, dal momento che non è necessario essere marxisti per constatare che quei diritti legalitari e formali che la società borghese ha promesso e a volte concesso risultano piuttosto parziali se una persona poi, che sia etero omosessuale lesbica monogama non monogama bianca nera etc, ha difficoltà a trovare una casa da abitare, è costretta a lavorare 8 ore al giorno sottopagata, etc.