Italy

Spärrarna är bara en papperstiger (polisens inbrytande i Bolognas universitet)

Di seguito la traduzione in svedese di un’intervista che ho realizzato per la Fanzine Malware e che sembra essere stata particolarmente apprezzata da diversi lettori. Questa traduzione permetterà la conoscenza del fattaccio anche in un Paese come la Svezia. Ringrazio per la traduzione Alma Lind del KristineGymnasiet di Falun. Enjoy the interview, swedish friends!

(I februari tidigare i år, 2017, beslutade Bolognas universitet, det äldsta i världen, att införa passerspärrar till universitetsbiblioteket. Den officiella förklaringen var att garantera större säkerhet för studenterna, men många misstänker att det verkliga syftet var att separera studenterna från övriga stadsbor, göra universitetet mindre tillgängligt för allmänheten, mindre öppet och inkluderande, och anförtro det till privata firmor. Den 9 februari anordnade en grupp studenter en fredlig demonstration i biblioteket mot passerspärrarna och allt som de symboliserar. Demonstrationen kulminerade genom polisens oväntade och våldsamma inbrytande i lokalen.)

I tornelli sono una tigre di carta – Spärrarna är bara en papperstiger

Allt är förgängligt. En åsikt väger lika mycket som en annan i denna faktaresistenta tid. Idag ska vi försöka att säga något annorlunda, på ett annorlunda sätt. Vi ska undersöka vad som hände den 9 februari då biblioteket på Via Zamboni 36 oväntat förvandlades till ett slagfält. Det som hände har lämnat ett djupt sår och skapat ett prejudikat som det är vårt ansvar att upphäva. Men nu är det inte någon egen analys som ska presenteras. Det har redan skrivits mycket på mainstream-medierna, vilka inte ens brytt sig om att kontrollera sina källor utan bara intresserat sig för säljsiffror och antal klick. Idag försöker vi att genom en intervju ta oss tillbaka till den där eftermiddagen, nedskrivandes på detta papper, med den kraft som papper har, resultatet av ett samtal med Carlo, en student som befann sig i biblioteket på Via Zamboni 36 den 9 februari.

Hej Carlo, låt oss börja med att lära känna varandra bättre. Vad studerar du och varför valde du just Bologna? Hade du några särskilda förväntningar på den här staden och på det som den symboliserar (eller symboliserade)?

Jag valde Bologna eftersom fakulteten för historia på Bolognas universitet åtnjöt ett mycket gott anseende i min stad. Och sedan även för det som Bologna symboliserar historiskt, för sin historia och för sin tradition som studentstad präglad av mångfald som verkar sjuda av aktivitet (jag säger att den “verkar” för den är inte längre som för tjugo eller trettio år sedan). Jag ville prova det mondäna stadslivet och själv uppleva det som jag studerar, uppleva det bland andra människor. Medan man studerar historia är det spännande att kunna leva dåtiden i nutiden. En plats som biblioteket på Via Zamboni 36 symboliserade även detta: en plats för utbyten, just eftersom så många olika sorters personer möts där.

Hur kommer det sig att du befann dig i biblioteket morgonen den 9 februari? Visste du att det blivit ockuperat?

Jag har alltid varit en flitig besökare av det här biblioteket. Efter att biblioteket hade öppnat igen efter lovet deltog jag i mötena mot “passerspärrarna”. De intresserade mig eftersom jag är mot inhägnader, särskilt i universitet. Varför skulle min bror behöva en badge om han kom hit och hälsade på mig? Och på vilket sätt skulle barriärer någonsin kunna utgöra lösningen på ett så komplext socialt problem som det förfall man ser i kvarteren kring universitetet (droghandel, uteliggare, narkomaner). Även då jag inte var delaktig i någon särskild förening, engagerade jag mig i dessa möten som sökte en dialog med universitetets ledning för att ta bort spärrarna.

Det hade gjorts en namninsamling mot spärrarna under de tre föregående veckorna (600 underskrifter på 48 timmar). Dessa underskrifter fördes till biträdande rektorn, men hon ignorerade dem. Ett par dagar senare har “quelli del 36” (en signatur som förenar olika föreningar, med flera) avlägsnat spärrarna som genom ett kirurgiskt ingrepp (naturligtvis en akt av kraftfull protest). Biblioteket svarade med att stänga helt. Dagen efter öppnades det av samma studenter, som utropade självstyre av biblioteket. Jag kom dit vid 16:15 – 16:30 för att plugga, och jag var tvungen att skratta för det var som en helt vanlig dag, bortsett från personalens frånvaro. Jag satte mig för att plugga på övervåningen. Det fanns alls ingen barrikad. Det fanns bara cirka tvåhundra studenter som…. pluggade. Jag befann mig inuti salen. Knäpptyst. Ett närmast overkligt, meditativt lugn. Sedan vid 17:30 hörde jag kraftiga bultanden. Vi förstod inte vad som höll på att hända. Sedan hörde vi någon ropa “polis, polis!”. Efter att ha rafsat åt mig jacka och böcker och gått nedför trappan, möttes jag av cirka 10-15 poliser rustade med hjälm, batong och tjänstepistol. Vad hade hänt? Vi ungdomar stannade där liksom fastfrusna, värnlösa. Skräckslagna. Någon tänkte: “det kommer bli ett nytt Diaz!”.1 Polisen hade slagit in entrédörren och nu stod de framför oss.

3-4 minuters stiltje. Kommendanten hade uppmanat till lugn under dessa 3-4 minuter, för att sedan plötsligt peka på ungdomarna på trappan och ryta: “Ta fast dem”. Jag och en vän blev gripna och vi klängde oss instinktivt fast i trappan för att komma undan. Batongerna regnade över våra huvuden som konfetti. Sedan lyckades jag slita mig lös. Försök att tänka er paniken av att vara omringad av beväpnade män i ett stängt bibliotek! Skräcken fick oss bokstavligen att bli galna och de slog oss som om vi var hundar, djur. Det var i det ögonblicket som någon, utom sig av rädsla och offer för en irrationell försvarsinstinkt, började slunga stolar i luften.

proteste-bologna

Ingen hade väl väntat sig att polisen skulle göra intrång i ett kulturellt centrum såsom det här biblioteket, eller vad tror du?

Nej jag såg det faktiskt som en möjlighet att polisen skulle kunna komma, men jag hade inte föreställt mig att det kunde gå till på det här viset. Man dödar ju inte en mygga med en kanon. Nej, från en regering som definierar sig som demokratisk hade jag förväntat mig mera

1 Refererar till en händelse år 2001 då poliser grovt misshandlade sovande demonstranter i en skolbyggnad i Genua.

diplomati. Om detta är enda sättet att bemöta meningsskiljaktigheter så är det här inte en demokratisk stat. Vi var inte beväpnade. Poliserna verkade däremot tro att de befann sig i en actionfilm, till exempel Rambo, då de bland annat inaktiverade inbrottslarmet med en smäll som mest liknade en tågkrock. Att tillåta män beväpnade till tänderna att tränga in på det här viset i ett bibliotek är som att legalisera våldtäkt av nunnor innanför klostermurarna.

Förutsåg du en annan reaktion av dem som styr den här staden, det här landet… eller också bara av befolkningen, de andra studenterna, etc?

Jag hade aldrig förväntat mig att borgmästaren, polischefen och tidningarna skulle stödja polisen så mycket i det de gjort. Jag förstår att den som styr har starka intressen. Det är “normalt” med solidaritet mellan herdarna som för skocken till slakthuset. Men jag hade aldrig förväntat mig att bli övergiven av lärarna. Problemet är att återberättelsen av det som hänt har blivit förvriden. Falska nyheter spreds för att dölja det som verkligen hade hänt. Jag frågar mig själv hur det är möjligt att en sådan förseelse inte upprör fler studenter, mödrar och fäder. Hade det varit under fascisttiden hade jag förväntat mig det. Men inte nu.

En sista fråga: om vi tänker oss in i ett framtida “vad bör göras”, hur skulle du tolka den här specifika händelsen i ett större perspektiv?

Det hela är en del i en manöver för att rycka upp motståndet med rötterna. Varje röst som inte håller med måste tystas. Biblioteket på Via Zamboni 36 var en av dessa röster. Nu har det klargjorts. Det är deras sätt att förhandla, alltså att “icke-förhandla”. De studenter som mobiliserat sig har åtminstone tagit någon form av handling, även om den begränsats av mötenas utformning och skilda politiska meningar. Men de försökte. Skamligt är däremot ointresset hos alla de andra. Ännu värre är de som uttalat sig vitt och brett utan att fråga dem som var där om vad som verkligen skett.

Chi sono

Mi chiamo Matteo Iammarrone, classe 1995. Vent'anni di cui almeno gli ultimi cinque passati a gironzolare qua e là per l'Italia e non solo. Altri impiegati in webdesign e programmazione.
Moltissimi altri impiegati a scrivere canzoni e poesie e ad usufruirne. Attualmente studio Filosofia presso l'Università di Bologna e cerco di sopravvivere ai suoi anni dieci (gli anni zero sono già morti da un pezzo!)

Non si esce sani dagli annidieci

La mia nuova silloge poetica edita con L'oceano nell'anima edizioni. Poesia intermezzata da prosa che la contestualizza, la introduce, la commenta. Un linguaggio in parte devoto al gergo giovanile e ai nuovi inglesismi, così come al cantautorato indie. Un affresco di sentimenti inclusivi, poliamori, storie poliglotte, polifunzionali, amori mai banali, liberi dall'ingombro del vecchio mondo. Riflessioni sulle narrazioni romantiche dominati, sulla proprietà, sul futuro del capitalismo e sul futuro stesso della poesia che è il futuro dell'uomo.

Ordina Libro Ordina E-book

Maggiori info

Presentazioni: - Pescara, 8 Luglio 2016 - H21:45 - Circolo Babilonia (Via Campobasso); - San Severo (Fg), 18 Luglio 2016 - H20:00 - I Sotterranei (Corso Gramsci) - Bari, 2 Agosto 2016 - Ex Caserma Liberata BOLOGNA, 9 Dicembre 2016 - Poco ma buono (Via dell'Unione) (Per organizzare nuove presentazioni scrivetemi a contatto@matteoiammarrone.com o dalla sezione Contatti)
(Poems in swedish language)

Statistiche

Frase del giorno

Cerca treni

Stazione di partenza (es. "Pescara Centrale"): Stazione di arrivo (es. "Roma Tiburtina")