Spärrarna är bara en papperstiger (polisens inbrytande i Bolognas universitet)

Di seguito la traduzione in svedese di un’intervista che ho realizzato per la Fanzine Malware e che sembra essere stata particolarmente apprezzata da diversi lettori. Questa traduzione permetterà la conoscenza del fattaccio anche in un Paese come la Svezia. Ringrazio per la traduzione Alma Lind del KristineGymnasiet di Falun. Enjoy the interview, swedish friends!

(I februari tidigare i år, 2017, beslutade Bolognas universitet, det äldsta i världen, att införa passerspärrar till universitetsbiblioteket. Den officiella förklaringen var att garantera större säkerhet för studenterna, men många misstänker att det verkliga syftet var att separera studenterna från övriga stadsbor, göra universitetet mindre tillgängligt för allmänheten, mindre öppet och inkluderande, och anförtro det till privata firmor. Den 9 februari anordnade en grupp studenter en fredlig demonstration i biblioteket mot passerspärrarna och allt som de symboliserar. Demonstrationen kulminerade genom polisens oväntade och våldsamma inbrytande i lokalen.)

I tornelli sono una tigre di carta – Spärrarna är bara en papperstiger

Allt är förgängligt. En åsikt väger lika mycket som en annan i denna faktaresistenta tid. Idag ska vi försöka att säga något annorlunda, på ett annorlunda sätt. Vi ska undersöka vad som hände den 9 februari då biblioteket på Via Zamboni 36 oväntat förvandlades till ett slagfält. Det som hände har lämnat ett djupt sår och skapat ett prejudikat som det är vårt ansvar att upphäva. Men nu är det inte någon egen analys som ska presenteras. Det har redan skrivits mycket på mainstream-medierna, vilka inte ens brytt sig om att kontrollera sina källor utan bara intresserat sig för säljsiffror och antal klick. Idag försöker vi att genom en intervju ta oss tillbaka till den där eftermiddagen, nedskrivandes på detta papper, med den kraft som papper har, resultatet av ett samtal med Carlo, en student som befann sig i biblioteket på Via Zamboni 36 den 9 februari.

Hej Carlo, låt oss börja med att lära känna varandra bättre. Vad studerar du och varför valde du just Bologna? Hade du några särskilda förväntningar på den här staden och på det som den symboliserar (eller symboliserade)?

Jag valde Bologna eftersom fakulteten för historia på Bolognas universitet åtnjöt ett mycket gott anseende i min stad. Och sedan även för det som Bologna symboliserar historiskt, för sin historia och för sin tradition som studentstad präglad av mångfald som verkar sjuda av aktivitet (jag säger att den “verkar” för den är inte längre som för tjugo eller trettio år sedan). Jag ville prova det mondäna stadslivet och själv uppleva det som jag studerar, uppleva det bland andra människor. Medan man studerar historia är det spännande att kunna leva dåtiden i nutiden. En plats som biblioteket på Via Zamboni 36 symboliserade även detta: en plats för utbyten, just eftersom så många olika sorters personer möts där.

Hur kommer det sig att du befann dig i biblioteket morgonen den 9 februari? Visste du att det blivit ockuperat?

Jag har alltid varit en flitig besökare av det här biblioteket. Efter att biblioteket hade öppnat igen efter lovet deltog jag i mötena mot “passerspärrarna”. De intresserade mig eftersom jag är mot inhägnader, särskilt i universitet. Varför skulle min bror behöva en badge om han kom hit och hälsade på mig? Och på vilket sätt skulle barriärer någonsin kunna utgöra lösningen på ett så komplext socialt problem som det förfall man ser i kvarteren kring universitetet (droghandel, uteliggare, narkomaner). Även då jag inte var delaktig i någon särskild förening, engagerade jag mig i dessa möten som sökte en dialog med universitetets ledning för att ta bort spärrarna.

Det hade gjorts en namninsamling mot spärrarna under de tre föregående veckorna (600 underskrifter på 48 timmar). Dessa underskrifter fördes till biträdande rektorn, men hon ignorerade dem. Ett par dagar senare har “quelli del 36” (en signatur som förenar olika föreningar, med flera) avlägsnat spärrarna som genom ett kirurgiskt ingrepp (naturligtvis en akt av kraftfull protest). Biblioteket svarade med att stänga helt. Dagen efter öppnades det av samma studenter, som utropade självstyre av biblioteket. Jag kom dit vid 16:15 – 16:30 för att plugga, och jag var tvungen att skratta för det var som en helt vanlig dag, bortsett från personalens frånvaro. Jag satte mig för att plugga på övervåningen. Det fanns alls ingen barrikad. Det fanns bara cirka tvåhundra studenter som…. pluggade. Jag befann mig inuti salen. Knäpptyst. Ett närmast overkligt, meditativt lugn. Sedan vid 17:30 hörde jag kraftiga bultanden. Vi förstod inte vad som höll på att hända. Sedan hörde vi någon ropa “polis, polis!”. Efter att ha rafsat åt mig jacka och böcker och gått nedför trappan, möttes jag av cirka 10-15 poliser rustade med hjälm, batong och tjänstepistol. Vad hade hänt? Vi ungdomar stannade där liksom fastfrusna, värnlösa. Skräckslagna. Någon tänkte: “det kommer bli ett nytt Diaz!”.1 Polisen hade slagit in entrédörren och nu stod de framför oss.

3-4 minuters stiltje. Kommendanten hade uppmanat till lugn under dessa 3-4 minuter, för att sedan plötsligt peka på ungdomarna på trappan och ryta: “Ta fast dem”. Jag och en vän blev gripna och vi klängde oss instinktivt fast i trappan för att komma undan. Batongerna regnade över våra huvuden som konfetti. Sedan lyckades jag slita mig lös. Försök att tänka er paniken av att vara omringad av beväpnade män i ett stängt bibliotek! Skräcken fick oss bokstavligen att bli galna och de slog oss som om vi var hundar, djur. Det var i det ögonblicket som någon, utom sig av rädsla och offer för en irrationell försvarsinstinkt, började slunga stolar i luften.

proteste-bologna

Ingen hade väl väntat sig att polisen skulle göra intrång i ett kulturellt centrum såsom det här biblioteket, eller vad tror du?

Nej jag såg det faktiskt som en möjlighet att polisen skulle kunna komma, men jag hade inte föreställt mig att det kunde gå till på det här viset. Man dödar ju inte en mygga med en kanon. Nej, från en regering som definierar sig som demokratisk hade jag förväntat mig mera

1 Refererar till en händelse år 2001 då poliser grovt misshandlade sovande demonstranter i en skolbyggnad i Genua.

diplomati. Om detta är enda sättet att bemöta meningsskiljaktigheter så är det här inte en demokratisk stat. Vi var inte beväpnade. Poliserna verkade däremot tro att de befann sig i en actionfilm, till exempel Rambo, då de bland annat inaktiverade inbrottslarmet med en smäll som mest liknade en tågkrock. Att tillåta män beväpnade till tänderna att tränga in på det här viset i ett bibliotek är som att legalisera våldtäkt av nunnor innanför klostermurarna.

Förutsåg du en annan reaktion av dem som styr den här staden, det här landet… eller också bara av befolkningen, de andra studenterna, etc?

Jag hade aldrig förväntat mig att borgmästaren, polischefen och tidningarna skulle stödja polisen så mycket i det de gjort. Jag förstår att den som styr har starka intressen. Det är “normalt” med solidaritet mellan herdarna som för skocken till slakthuset. Men jag hade aldrig förväntat mig att bli övergiven av lärarna. Problemet är att återberättelsen av det som hänt har blivit förvriden. Falska nyheter spreds för att dölja det som verkligen hade hänt. Jag frågar mig själv hur det är möjligt att en sådan förseelse inte upprör fler studenter, mödrar och fäder. Hade det varit under fascisttiden hade jag förväntat mig det. Men inte nu.

En sista fråga: om vi tänker oss in i ett framtida “vad bör göras”, hur skulle du tolka den här specifika händelsen i ett större perspektiv?

Det hela är en del i en manöver för att rycka upp motståndet med rötterna. Varje röst som inte håller med måste tystas. Biblioteket på Via Zamboni 36 var en av dessa röster. Nu har det klargjorts. Det är deras sätt att förhandla, alltså att “icke-förhandla”. De studenter som mobiliserat sig har åtminstone tagit någon form av handling, även om den begränsats av mötenas utformning och skilda politiska meningar. Men de försökte. Skamligt är däremot ointresset hos alla de andra. Ännu värre är de som uttalat sig vitt och brett utan att fråga dem som var där om vad som verkligen skett.

Ho sentito la mia voce in un disco chiamato Terra

Vasco Brondi è ormai ultratrentenne. Nonostante ciò e il fatto che non sia più un novellino, non riesco a cessare di percepirlo come un mio compagno di viaggio, come un amico di strada e di autostop e di terre aride e locali in cui non ti pagano, un mio pari solo un po’ più cresciuto e soprattutto solo un po’ più famoso.

Quando scriveva e registrava “Terra“, il suo nuovo disco che qui di seguito posto, deve essersi sintonizzato su quelle stesse radio di guerra che trasmettono “racconti di battaglia” su cui ero sintonizzato io mentre scrivevo “Non si esce sani dagli anni dieci” (2016). Ed è proprio di anni dieci, non a caso, che parla un recente articolo di Repubblica che, come poche volte era successo, loda il suo nuovo lavoro. Sembra insomma che il pregio di uno che considero un poeta, un autore sicuramente troppo spesso bistrattato e sottovalutato, sia ora crescentemente riconosciuto.

E nel nuovo disco Vasco non ha paura di contaminarsi, continua ad innovarsi quanto e più di come aveva già fatto con “Costellazioni” (2014), stavolta sperimentando sonorità etniche e forse una leggera vena pop. Nei testi però lo sguardo è sempre in alto, verso lo spazio, ma stavolta più calibrato, verso la terra e i suoi “orizzonti infiniti”. E ciò che fa, mi pare, sia raccontare gli anni dieci. Gli stessi spazi di guerra. I bambini. I migranti. L’iperconnettività e la realtà che “sporca, è lì da qualche parte”. La moltitudine e la solitudine con le sue tentazioni suicide di cui avevo scritto in una canzone inedita composta in Svezia ispirandomi ad una mia vicina di casa. Moltitudine o solitudine contrapposte come alternative. Il pensiero va all’aut-aut che presento in una poesia del mio libro tra l’i-phone e il futuro (“Volete il futuro o volete l’phone?”).  Una certa religiosità laica fa da eco sullo sfondo di questo disco (“nei secoli dei secoli, nei secoli dei secoli”, “e mi liberi dal male”). Liberarsi dal male, dal male e dalla tentazione di fermarsi, gli faccio eco con un’altra mia canzone. Il dio in gioco è quello dei senza dio-post moderni di cui pure parlo nel mio libro. Che forse sono i social, forse è la poesia, forse è qualcos’altro. Il viaggio anche in Vasco domina ancora. Un viaggio intergalattico di cui la cifra sembra essere “L’amore e la violenza”, per citare un altro bel disco (quello dei Baustelle). Intergalattico sì, ma ancora assolutamente terreno.

Liberi pensieri tra Poliamore e Avere o Essere

Mi permetto di incollarvi un paragrafo che ho dovuto escludere dalla mia tesi in fase di scrittura, per ragioni di spazio e un’accumularsi di grandi nomi da far convergere per parlare di poliamore. Un argomento vibrante e ansioso di essere sviluppato in maniera seria e con gli strumenti di una disciplina importante quale è la filosofia. Di seguito alcuni appunti (che sono stati appunto esclusi) in relazione a To have or to be (1975) di Fromm che ho letto in lingua originale.

“Le due modalità di esistenza individuate da Erich Fromm in Avere o Essere (1975) ci aiutano in qualche modo a comprendere meglio la contrapposizione tra la monogamia che conosciamo, o quanto meno un certo modo di vivere la monogamia che conosciamo, ed altre forme di gestione del complesso rapporto tra sentimento, desiderio e vita sociale quale può essere il poliamore, una forma di non-monogamia etica e consensuale.

“Having” e “Being”, Avere o essere “sono due modalità di esistenza”, “due possibili modi di orientarsi verso il sé e il mondo”, “la cui rispettiva predominanza determina la totalità dei pensieri, dei sentimenti, delle azioni, di un individuo” (p.21). Nella visione di Fromm la scelta tra queste due alternative risulta cruciale per l’orientamento della vita dell’individuo e dell’intera società. La scelta però rimane costante e mai definitiva e non si esprime tanto attraverso gli atti in sé compiuti dal soggetto quanto piuttosto attraverso l’attitudine che li alimenta e con cui il soggetto accompagna tali atti (p.71). Se avessimo la pretesa di contrapporre in maniera eccessivamente netta e radicale avere o essere cederemmo forse in quell’essenzialismo che qui intendiamo contrastare creando etichette e classificando gli altri in “persone che sono” e “persone che hanno”. Una premessa è perciò necessaria: non intendiamo qui argomentare per una contrapposizione cruda e semplificatoria tra persone che “sono” (e che magari amano in maniera libera e vivono all’insegna dell’essere) e persone che “hanno” (e che magari sono ancora legate alla monogamia perché vivono all’insegna dell’avere, del possesso e del carattere anale sostenuto da Freud e ripreso da Fromm). La scelta tra queste due modalità, infatti, è più che altro un’attitudine e non è quindi facilmente trasferibile (sia in un verso che nell’altro) semplicemente indossando la veste di una nuova norma (quella del poliamore ad esempio). Non basta, in altre parole, decidere da un momento all’altro di avere più partner per agire da poliamorosi così come non si è necessariamente avidi ed egoisti se si decide di essere classicamente fedeli e monogami.

 

La modalità dell’avere è riferita principalmente agli oggetti e a tutte quelle cose che trattiamo come oggetti e che crediamo “fisse e descrivibili” (p.75). Questa modalità si esprime nell’uso che facciamo del linguaggio con una preponderanza di sostantivi e del verbo “avere” rispetto agli altri verbi (“Ho mal di testa”, “Il mio medico”, “La mia ragazza”, etc..). La modalità dell’essere è riferita principalmente alle esperienze e predilige l’uso dei verbi a quello dei sostantivi (“Sono malato”, “Sento freddo”, “Sento che ti amo”). Le cose che esperiamo non sono sostanze fisse in sé, a dispetto della nostra pretesa di fissarle, ma processi (ed è difficile dimostrare il contrario). Soprattutto le cose che ci riguardano più da vicino. L’amore, le relazioni…etc. L’amore non è una sostanza, ma un atto (p.69). Si aggiunga che, soprattutto nella nostra ottica “queer” e anti-essenzialista (che approfondiremo nel prossimo paragrafo), sarebbe utile attribuire gli aggettivi alle cose o ai comportamenti piuttosto che alle persone e ai soggetti, dal momento che le persone e i soggetti non sono sostanze fisse ma al massimo agenti che fanno cose. Allora un uomo non è sciocco. Ma ha idee sciocche. Una persona non è monogama, ma segue un modello monogamo (magari inconsapevolmente). Non è un genio, ma ha idee geniali. Non è vegetariano, ma segue una dieta vegetariana. Una persona non è egoista, ma, nel momento in cui parliamo e lo stiamo giudicando, può darsi che abbia, che stia mettendo in atto, a nostro dire comportamenti egoistici.

 

“Le parole indicano che stiamo parlando di sostanze fisse, nonostante esse non siano altro che processi che causano certe sensazioni nel nostro sistema corporeo”(69)

“Ma la società ci educa a trasformare sensazioni in percezioni che ci permettono di manipolare il mondo in cui viviamo”(69)

 

Così facendo attribuiamo il nome “tradimento” a quell’insieme di esperienze che la società ci insegna a percepire come tali. Usiamo così quella parola in un modo che non sarebbe contemplato se vigesse un modello diverso che cioè ci consentirebbe di codificare le sensazioni in percezioni in un altro modo.”

Chi sono

Mi chiamo Matteo Iammarrone, classe 1995. Vent'anni di cui almeno gli ultimi cinque passati a gironzolare qua e là per l'Italia e non solo. Altri impiegati in webdesign e programmazione.
Moltissimi altri impiegati a scrivere canzoni e poesie e ad usufruirne. Dopo essermi laureato in Filosofia all'Università di Bologna, sto continuando gli studi presso l'Università di Stoccolma, la capitale della Svezia in cui mi sono appena trasferito.


Criticami/Consigliami/Insultami su Sarahah

Non si esce sani dagli annidieci

La mia nuova silloge poetica edita con L'oceano nell'anima edizioni. Poesia intermezzata da prosa che la contestualizza, la introduce, la commenta. Un linguaggio in parte devoto al gergo giovanile e ai nuovi inglesismi, così come al cantautorato indie. Un affresco di sentimenti inclusivi, poliamori, storie poliglotte, polifunzionali, amori mai banali, liberi dall'ingombro del vecchio mondo. Riflessioni sulle narrazioni romantiche dominati, sulla proprietà, sul futuro del capitalismo e sul futuro stesso della poesia che è il futuro dell'uomo.

Ordina Libro Ordina E-book

Maggiori info

Presentazioni: - Pescara, 8 Luglio 2016 - H21:45 - Circolo Babilonia (Via Campobasso); - San Severo (Fg), 18 Luglio 2016 - H20:00 - I Sotterranei (Corso Gramsci) - Bari, 2 Agosto 2016 - Ex Caserma Liberata BOLOGNA, 9 Dicembre 2016 - Poco ma buono (Via dell'Unione) (Per organizzare nuove presentazioni scrivetemi a contatto@matteoiammarrone.com o dalla sezione Contatti)
(Poems in swedish language)

Statistiche

Frase del giorno

Cerca treni

Stazione di partenza (es. "Pescara Centrale"): Stazione di arrivo (es. "Roma Tiburtina")