Matteo dikter på svenska

These are poems by Matteo Iammarrone. They have been published in the poem-collection “Non si esce sani dagli anni dieci” (L’oceano nell’anima ed., 2016).

They have been (rewritten and) translated in swedish by the swedish student Alma Lind and performed for the first time during the book presentation in Falun. Tack så mycket Alma.

Mediterraneo (p.34)

Crediti pure un’aquila,

isola famosa che guardi verso sud

mentre miri a chissà quale distesa

stretta in un abbraccio mediterraneo

che resiste agli invasori del nord.

 

Che tu sia benedetta, bellissima pretesa

come si erge la tua schiena

che dalle rocce è protesa.

 

Che il sapore dei popoli del Sud dell’Occidente

sia con te, sacra rondine di casa,

dormi e lasciami sognare

le geografie isolane, le filosofe nostrane,

le rovine spartane.

 

E disegni di vigneti retati,

zappe di contadini analfabeti,

caseggiati come ombrelli

per le piogge estive,

acquerelli di alture aspre che

come un davanzale meridionale

vanno a picco sul mare.

 

Sacra rondine di casa,

dormi e lasciami sognare,

poggiato su questa terra infinita

piena d’acqua, d’olivo, di vino, d’amore.

 

Medelhavet (s.34)

 

En örn tror du dig vara

berömda ö vänd åt söder

vem vet vilka vidder du begrundar

innesluten i en medelhavsomfamning

som står emot inkräktarna från norr.

 

Välsignad vare du, vackra anspråk

såsom din rygg höjer sig

utsträckt av klipporna.

 

Må smaken av folken söder som västvärlden

vara med dig, heliga välbekanta svala

sov och låt mig drömma

om ön, om våra filosofinnor, om Spartas ruiner.

 

Och teckningar av nättäckta vinrankor,

obildade bönders hackor

husklungor som paraplyn

mot sommarens fall från skyn

akvareller av spetsiga höjder som

liksom ett sydländskt fönsterbräde

sticker ut över havet.

 

Heliga välbekanta svala

sov och låt mig drömma

vilandes på denna oändliga jord

full av vatten, oliver, vin och älskog.

 

Non era il momento di pensare ai titoli (p.112)

 

Edonismo da fino impero della generazione Bataclan

assiste impotente al tracollo dei cioccolatini,

all’esplosione di una guerra dell’immaginazione

che non è una guerra di civiltà.

Le relazioni tossiche hanno rotto il cazzo.

Hanno fatto più danno dei terroristi,

è il momento di disarmarle, di mettere fine a questo conflitto

batteriologico

a colpi d’ascia al cuore

di cuoricini schizofrenici da tastiera.

I papà hanno disfatto più lettoni

che presepi e le mamme

nell’attesa dei barbari

sanno solo bucarsi di fondente extra dark.

E noi soli, vanagloriosi di rancore,

nell’estremo centro di questa wasteland.

 

Det var inte det rätta ögonblicket att tänka på titlar (s.112)

 

Hedonismen vid slutet av Bataclangenerationens imperium

ser hjälplöst på chokladbitarnas sönderfall,

på explosionen av ett fantasikrig

där landsgränser inte skiljer vän från fiende.

Har fanimej fått nog av dessa sjukliga relationer,

de har gjort mer skada än terroristerna,

det är dags att nedrusta dem, att få ett slut på denna

bakteriologiska konflikt

genom yxhugg i hjärtat

av schizofrena digitala hjärtsymboler.

Papporna har rivit upp fler dubbelsängar

än julkrubbor och mammorna

i väntan på barbarerna

vet bara att droga sig med choklad extra dark.

Och vi ensamma, högfärdiga av förbittring

i den absoluta mittpunkten av detta wasteland.

 

La bellezza è un anestetico (p.119)

 

Che sia sotto un castagno o davanti a un film censurato

la bellezza può colpire e far centro

in cent’anni infiniti di solitudine generosa come un amore che dà

e che non inibisca come ogni vero amore che dà.

Che tu al vestito preferisca il corpo, la sporcizia di un’anima o la

profondità di un abito

la bellezza di un “no” ti torturerà, non fidanzarsi mai vuol dire

amarsi però.

E la costringerai a ricordare quanto i suoi siano provinciali e pentiti

potranno

con te redimersi di questi e di altri peccati mortali.

Non vi sposerete, non lo farete mai,

guardate poca tv e detestate il pop

e il matrimonio è pop e lo danno in tv, i sentimenti no.

 

Che sia sotto una torre o nel fortino di un uomo più grande

tra le gambe di una donna più giovane o nella fortezza di una sala

lettura

la bellezza può colpire e far collassare.

E li costringerai a ricordare davanti a un’ipocrita cena di Natale

quanto recente sia

la gelosia e la sua invenzione e pentiti potranno gioire con te

di queste e di altre millenarie paure.

La bellezza anche lì scagliata da un fiocco di neve la bellezza che può colpire e far centro.

Però vi impegnerete e lo farete sul serio,

i sentimenti son macchine da truccare come si vuole,

i sentimenti dei giovani, i contratti dei divi,

farete promesse a fine lavoro,

tornati uomini e donne e tolti i vestiti,

vi scambierete i sassi del fiume soltanto da nudi.

 

Skönheten är ett bedövningsmedel (s.119)

 

Om så under en kastanj eller framför en censurerad film

kan skönheten slå till och träffa rätt

i hundra år oändliga av en ensamhet generös som en kärlek som ger

och som inte hindrar som varje kärlek som ger.

Om du så över kläderna föredrar kroppen, smutsen hos en själ eller

djupet av en kostym

kommer skönheten av ett “nej” att plåga dig, att aldrig förlova sig betyder trots allt

att älska och älskas.

Och du tvingar henne att minnas hur trångsynta hennes närstående är och ångerfulla kan de med dig rentvå sig från dessa och andra dödliga synder.

Ni kommer inte att gifta er, det kommer ni aldrig att göra,

ni ser sällan på tv och ni hatar pop

och bröllop är pop och det sänds i tv, inte känslorna.

 

Om så under ett torn eller i en mogen mans borg

mellan en yngre kvinnas ben eller i en läsesals fästning

kan skönheten slå till och få att falla.

Och du kommer tvinga dem att minnas vid en hycklande julmiddag

hur ung

svartsjukan och hennes uppfinning är och ångerfulla kan de glädjas med dig

över dessa och andra uråldriga rädslor.

Skönheten även där splittrad av en snöflinga skönheten som

kan slå och träffa rätt.

Men ni kommer förbinda er

och ni kommer göra det allvarligt

känslorna är maskiner att meka med som man vill

de ungas känslor, divornas kontrakt,

ni kommer avlägga löften vid arbetets slut

återkomna män och kvinnor och kläderna av

byter ni flodens stenar

blott nakna.

 

A voi che illuminate i miei scaffali (p.72)

 

Anche se qui, fuori di me,

tutto è stato digitalizzato,

il presente, il futuro, il passato

le vostre passeggiate dentro di me

sono ancora tangibili,

più reali di un cuore sulla via di una tachicardia

da orgasmo.

A voi che illuminate gli scaffali della mia biblioteca interiore,

in una ricerca incessante che non si ferma ai titoli,

devo quanto meno una dose inquantificabile di elettricità,

anche se obietterete che non vi devo niente,

io ve la dono comunque, senza per questo però pretendere

che continuiate ad illuminare quei titoli, ad aggirarvi per questa

biblioteca che è dentro di me. dove alcuni ricordi sono chiari e

disponibili

ed altri aspettano invece di essere scoperte da voi due,

dalle vostre luci, dalle vostre torche curiose, sane, amabili.

Senza per questa ragione farvi la guerra: ce n’è per tutti,

ce n’è per più di una.

A quest’ora lo sfogli tu un ricordo,

a quell’altra ora lo sfoglierà lei,

domani inventiamo una cosa sola io e te, ma temporaneamente (e

guai a chi pensa che

sia eternamente! Perché è nella temporalità che sta l’autentico

indissolubile!),

dopodomani diventiamo un’altra cosa ancora io e lei, e sempre

temporaneamente,

mai in eterno, così che ricominciare sia sempre più bello e sopratutto

che farsi l’amore,

con lo sfrigolare dei pensieri o col frusciare dei corpi, non diventi un

automatismo.

Tra gli scaffali della mia biblioteca interiore sento i vostri passi,

e quando non ci siete avverto i miei,

e quando i miei non bastano (ma dannazione bisognerà pure

imparare a farseli

bastare!) mi nutro degli echi che hanno lasciato i vostri. Consulto i

cassetti della

memoria e rispolvero quelli dell’inconscio. Faccio lo stesso nelle

vostre biblioteche, e

sempre col vostro permesso, ci trovo altri bibliotecari a farmi

compagnia e di libri da

leggere, da sottolineare e da ricatalogare ce n’è per tutti, ce n’è a

iosa!

A voi che illuminate i miei scaffali: energizziamoci tutti assieme e

facciamolo sul serio,

come fosse un continente da alimentare il domani.

 

Till er som lyser upp mina bokhyllor (s.72)

 

Även om allt här, utanför mig,

har digitaliserats,

nutiden, framtiden, dåtiden,

är era promenader inuti mig

fortfarande förnimbara,

verkligare än ett hjärta på väg mot en orgasmisk

takykardi.

Till er som lyser upp hyllorna i mitt inre bibliotek,

i ett oavbrutet sökande som inte nöjer sig med titlar,

är jag skyldig åtminstone en omätbar mängd elektricitet,

även om ni invänder att jag inte är skyldig er något,

ger jag er den ändå, utan att för den skull kräva

att ni fortsätter att lysa upp dessa titlar, att ströva omkring i detta

bibliotek som är inuti mig, där vissa minnen är klara och

åtkomliga

och andra däremot väntar på att bli upptäckta av er båda,

av era ljus, av era nyfikna, friska, älskvärda facklor.

Utan att av den anledningen kriga mot varandra: det finns till alla,

det finns till fler än en.

Just nu bläddrar du i ett minne,

i nästa ögonblick kommer hon att bläddra i det,

imorgon blir vi en sak bara du och jag, men tillfälligt (och

akta sig noga den som tror att

det varar för evigt! För det är i det övergående som det verkligt

bestående finns! ),

i övermorgon blir vi åter en annan sak hon och jag, och alltid

tillfälligt,

aldrig i evighet, så att börja om blir vackrare för varje gång och framför allt

så att älska,

med sprakande tankar eller frasande kroppar, inte blir en

automatism.

Mellan hyllorna i mitt inre bibliotek hör jag era steg,

och när ni inte är där hör jag mina egna,

och när även mina inte räcker till (men man måste för tusan bara

lära sig att få dem att

räcka) livnär jag mig på de ekon era lämnat efter sig. Jag söker i

minnets

byrålådor och dammar av det omedvetnas. Jag gör detsamma i

era bibliotek, och

alltid med er tillåtelse, träffar jag där andra bibliotekarier att göra mig

sällskap och av böcker att

läsa, att stryka under och att omsortera finns det till alla, det finns i

överflöd!

Till er som lyser upp mina bokhyllor: låt oss energifiera oss alla tillsammans och

låt oss göra det på allvar,

som vore morgondagen en kontinent att livnära.

Chi sono

Mi chiamo Matteo Iammarrone, classe 1995. Vent'anni di cui almeno gli ultimi cinque passati a gironzolare qua e là per l'Italia e non solo. Altri impiegati in webdesign e programmazione.
Moltissimi altri impiegati a scrivere canzoni e poesie e ad usufruirne. Dopo essermi laureato in Filosofia all'Università di Bologna, sto continuando gli studi presso l'Università di Stoccolma, la capitale della Svezia in cui mi sono appena trasferito.


Criticami/Consigliami/Insultami su Sarahah

Non si esce sani dagli annidieci

La mia nuova silloge poetica edita con L'oceano nell'anima edizioni. Poesia intermezzata da prosa che la contestualizza, la introduce, la commenta. Un linguaggio in parte devoto al gergo giovanile e ai nuovi inglesismi, così come al cantautorato indie. Un affresco di sentimenti inclusivi, poliamori, storie poliglotte, polifunzionali, amori mai banali, liberi dall'ingombro del vecchio mondo. Riflessioni sulle narrazioni romantiche dominati, sulla proprietà, sul futuro del capitalismo e sul futuro stesso della poesia che è il futuro dell'uomo.

Ordina Libro Ordina E-book

Maggiori info

Presentazioni: - Pescara, 8 Luglio 2016 - H21:45 - Circolo Babilonia (Via Campobasso); - San Severo (Fg), 18 Luglio 2016 - H20:00 - I Sotterranei (Corso Gramsci) - Bari, 2 Agosto 2016 - Ex Caserma Liberata BOLOGNA, 9 Dicembre 2016 - Poco ma buono (Via dell'Unione) (Per organizzare nuove presentazioni scrivetemi a contatto@matteoiammarrone.com o dalla sezione Contatti)
(Poems in swedish language)

Statistiche

Frase del giorno

Cerca treni

Stazione di partenza (es. "Pescara Centrale"): Stazione di arrivo (es. "Roma Tiburtina")