L’abito che fa il monaco e come non permetterlo

Quale strategia mentale, euristica o auto-racconto suggerireste all’infelice angosciato, a torto o ragione, dall’effetto che il suo apparire (il suo genere, il colore della sua pelle, lo stile, etc…) produce sugli altri? É quasi più facile trovare un veggente o un profeta che uno in grado di resistere all’influenza dell’aspetto esteriore. E nell’aspetto esteriore si potrebbe includere persino il linguaggio, sia fisico che verbale. Anch’esso infatti è responsabile di una certa impressione, la prima e più immediata delle quali non è altro che un pregiudizio. Cerco una risposta concreta a come superare quest’ulteriore impedimento alla felicità e alla spensieratezza che il vivere in una società sottilmente razzista, inconsapevole di esserlo e restia ad ammetterlo, rappresenta: è sciocco sentirsi colpevoli del colore della propria pelle, ma quando si comprende che esso determina un discrimine nel trattamento e nella percezione altrui, diventa arduo non cedere alla tentazione di accusare se stessi, o di accusare i propri genitori per essersi irresponsabilmente riprodotti. Come fare? Cosa raccontare a se stessi altrimenti al fine di accettarsi? Vale per il colore della pelle, ma anche per il genere: come essere forti, e resistere alla tentazione di “diventare” quei pregdiuzii che colui o colei che discrimina sentono di voler attribuire? Sono domande a cui dovrò necessariamente dare risposta per poter trascorrere in pace il tempo che mi resta in Svezia, a Gothenburg, una città che, come ammesso persino da alcuni svedesi (solitamente restii a fare auto-critica), soffre di un grave problema di segregazione. Il fatto stesso di dovermi porre queste domande mi rende di base meno sereno rispetto a coloro che, per privilegio, possono permettersi di ignorare completamente il tema.

Matteo Iammarrone, immigrato in Svezia.

Med min penna kan jag inte förändra nånting

Med min penna kan jag inte förändra nånting.
Hon kommer att fortsätta att bedöma mig för sättet jag uttrycker mig.
Att jag har bott här i tre år bara, kan hen inte veta.

På min fråga om hon har nån aning om vad det betyder att vara född som man,
att inte få lika mycket uppmärksamhet som en kvinna,
att ständigt möta folk som antar att jag är farlig,
vill hon inte svara.

 

Med min penna kan jag inte förändra nånting,
hon kommer att fortsätta att uppföra sig som många andra gör: med ytlighet utklädd i politisk korrekthet.
Hon kommer att fortsätta att inte orka med empati-kapacitet och tålmodig kommunikation.

Hon kommer att fortsätta att inte orka med komplexiteten.
Komplexiteten är för omodern,
Komplexiteten är för obekväm,
Komplexiteten låter sig inte fångas i de fyra IKEA-soffor som möblerar hennes rum.
Komplexiteten. Komplexiteten.

Ibland undrar jag hur exakt tolerans och likgiltighet hänger ihop.

Hon vet inte att en annan väg kan finnas,
att man kan verkligen släppa av,
omfattar det icke-vetandes aventyr.

Hon vill ha det lätt och bekväm, från barnsben till kyrkogården.

 

Men låter inte denna konservatism som den värsta delen av en Medeltid som återkommer
och som, dock, förblir en period så blomstrande?

 

Jag kommer ihåg när jag var i Berlin. Ingen kulturell bubbla där. Ingen Brave New World.

Ingen kulturell-rasism. Ingen av oss var tama och det gick för alla.
På dansgolvet tog hon initiativ och bjöd mig på en cigarett. Jag tackade nej till cigaretten eftersom det är nästan lika dålig som snus, trots mer charmigt och kontinentalt: ”Nein, danke. Ich rauche nicht, aber ich komme gerne dabei”.

Jag tackade nej till cigaretten, med följde ändå henne till gatan för en promenad.

 

Diskotekensljus lång bort kändes som patrullerande poliser i jakt på oss.
Diskotekensljus lång bort kändes som patrullerande poliser i jakt på oss.

 

När hon insåg att jag inte var tysk, blev hon ännu mer nyfiken och la fram ett förslag:

”Nu ska du berätta för mig om du också kom till Berlin för att söka efter nån slags tråd, eller vad är som du är på jakt efter? Och eftersom du är ”filosof”, om du har lösning till den svindlande nihilismen som gör oss ständigt missnöjda och trötta, trötta och missnöjda, missnöjda och trötta med existensen. Hur resonerar du omkring de filosofiska utmaningarna av unsere abgefucked Gesellschaft? Ist Nietzsches Ewige Wiederkunft des Gleichen eine gut Theorie oder extra ecclesiam nulla salus? Vi lever som om

Extra iphone nulla salus, extra labor nulla salus, extra domus nulla salus, extra capitalismus nulla salus!“.

Och sen fortsatte hon: ”vad är ditt svar till den senmoderna relativismen? Svara gärna på tyska, engelska eller italienska, men svara”.

Så blev hon tyst och benägen att lyssna

Trots jag inte var tysk.

Matteo Iammarrone.

Se in Italia parlassimo come gli svedesi

Se in Italia parlassimo come gli svedesi (tentativo di rendere il modus pensandi svedese nella lingua italiana):
– Hei! Mi chiamo Matteo, ho letto (pensa te) un intero programma in Filosofia Antica, era un programma al 50% e intanto ho lavorato al 20%. Ho cominciato settimana due del venticento diciannove.
– Un intero programma? Quanto contributo hai ottenuto?
– Nessun contributo, uno deve avere la cittadinanza svedese per ottenerlo. Comunque, sei prenotabile per una passeggiata la settimana trentaquattro? Non preoccuparti, non inviterò nessun extra amico.
– Lo penso sì.
– Molto bene! Ciao! Ci vediamo la settimana trentaquattro. Ma che tempo?
– All’orologio 12 e 23.