Il politicamente corretto come sintomo dell’agonia ideologica della sinistra riformista

Di seguito riporto, per conoscenza dei miei lettori, un pezzo scritto di mio pugno e comparso su lavocedellelotte.it. Nell’articolo abbozzo un’elaborazione di critica al moralismo e alla censura del “politicamente corretto” che sembra essere stato assimilato, o sia in via di assimilazione, da parte di gran parte della sinistra “liberal” mondiale, a cominciare da quella svedese.

Svensk version här (versione svedese):

Varför är politisk korrekthet symptomet på en vilse reformist vänster (ett marxistiskt perspektiv)

La profonda crisi dei vecchi partiti della sinistra “socialdemocratica”, con quelli scandinavi in prima fila, si incarna anche attraverso la risposta perbenista e censoria del “politicamente corretto” di fronte a fenomeni sociali complessi che rivelano le contraddizioni di questi stessi partiti.


I vecchi partiti della (ex) sinistra, europea e non solo, vivono per molti aspetti un’agonia nonostante si siano generalmente riciclati in un corso neoliberale “di sinistra” rompendo molti paletti e legami operai e “popolari” che in passato li avevano caratterizzati. Un aspetto ideologico significativo di questo loro stato è l’appello al “politicamente corretto”: un trattamento perbenista e di fatto censorio dei fenomeni sociali complessi e contraddittori, ridotti e analizzati attraverso categorie “usuali”, proposte come quasi senza tempo, naturali. Il paradigma del politicamente corretto “progressista” cerca di rendere governabile e spuntato una società che, con le sue asperità, non può che far emergere le contraddizioni dei partiti che a parole promuovono la causa di un progresso “universale” e “inclusivo”, salvo poi essere spesso i migliori esecutori delle più severe politiche capitaliste.

Se è vero che il “privato” è politico (e in un mondo sempre più “collegato” questo è ancora più vero), mi sembra opportuno cominciare da un esempio “privato” del politicamente corretto. A tale scopo prenderò in esame la mia esperienza come immigrato che vive da alcuni anni all’interno della società svedese.

In certi ambienti “progressisti” si è fatto strada negli ultimi anni il divieto di giudicare qualsiasi scelta dell’individuo e della massa-di-individui. In parole povere qualsiasi desiderio dell’individuo è sacrosanto e posto al di sopra del dibattito della società civile, del diritto di critica.

Questo ha implicato una rimozione, e una vera e proprio censura, di una eventuale “genealogia del desiderio”, cioè una impossibilità di mettere in discussione l’origine di (ma anche solo di “contestualizzare”) ogni desiderio e volontà. In Svezia la regola della scelta individuale è elevata a imperativo categorico. Se sei grasso nessuno, nemmeno gli amici stretti o parenti, possono suggerirti di dimagrire e pretendere cos’è meglio per te. Se vuoi

essere una donna, in teoria puoi svegliarti al mattino e decidere di vivere il sesso femminile (il che è anche un’offesa a coloro che invece intraprendono percorsi di transizione in maniera più complessa e consapevole). Questa “accusa” che muovo non è una mia interpretazione banalizzante, ma una banalizzazione operata dagli stessi attivisti. Non da tutti, chiaramente. Ma certamente da una parte di quegli attivisti che non solo non ha un’agenda anti-capitalista, ma non riesce a superare, anche solo sul piano meramente teoretico, l’orizzonte individuale e accetta, pertanto, con entusiasmo la cooptazione della critica alle norme di genere da parte del pensiero dominante – in Svezia rappresentato dal Partito-Stato socialdemocrazia.

Un altro punto che si potrebbe discutere è certamente quello della censura cinematografica: prima dell’estate, il mondo è venuto a sapere che Via col vento è stato rimosso da HBO per via della rappresentazione (razzista) che dà di personaggi di colore. Ritenere che, per un film uscito nel 1939 (nell’America pre-Black Lives Matter e Martin Luther King), ciò sia motivo sufficiente per essere censurato, dimostra un’assenza di senso della Storia. Questo “vuoto”, peraltro, non sorprende in una cultura post-umanista (di cui il nuovo corso neopositivista del capitalismo si fa promotore)1: se infatti l’essere umano, e qui non lo intendo in senso metafisico ma come soggetto storico, non è più al centro, ma è invece la tecnica a predominare, anche il senso della Storia svanisce con esso. La Storia ”evapora” con lo svanire dell’essere umano come artefice del vivere comune, la Storia svanisce con l’evaporare del protagonismo della classe operaia nella Storia stessa. Questo atteggiamento di censura rivela inoltre un’assenza di “fede” nello spettatore, una sua deresponsabilizzazione e infantilizzazione (su questa caratteristica del ”politically correct” ritorno ala fine dell’articolo vedi punto 3).

Tuttavia, approfondimenti su queste due “variazioni sul tema” sarebbero troppi prolissi e ci porterebbero ben al di là del tema dell’articolo, il cui scopo principale non è criticare il politicamente corretto nell’arte cinematografica, ma cogliere una nozione più politica e generale del politicamente corretto, al di là delle sue manifestazioni specifiche. Inviterei ora il lettore a ritornare sul principio del divieto di giudicare qualsiasi scelta individuale.

 

Il neo-idealismo socialcostruttivista alla svedese

Se si prova a mettere in discussione questo principio non scritto che regola tutti i rapporti interpersonali, si viene esclusi e si è costretti a vivere come emarginati. In un recente podcast radiofonico, la ricercatrice in Pedagogia Lotta Björkman ha, inconsciamente, sintetizzato questa regola: “Ciò che conta è utilizzare il nome giusto, utilizzare il pronome giusto, riconoscere l’individuo così come vuole essere riconosciuto”. Il dibattito verteva sul ”normkritik”, un concetto di moda all’interno del mainstream svedese e che si nutre di una impostazione apertamente anti-materialista e socialcostruttivista: ciò che Björkman intendeva, infatti, è che lo strumento più efficiente per cambiare la realtà è il linguaggio.

All’obiezione mossa dal giornalista tedesco Steinfield (l’unico accademico non-svedese invitato alla trasmissione) secondo cui questo modo di pensare è ingenuo e fallimentare, Björkman non ha saputo rispondere. La domanda interessante a questo punto sarebbe cercare di comprendere come e perché la convinzione espressa da Björkman, cioè l’idea che si debbano voltare le spalle alla materia per darsi alla fede del linguaggio, sia diventata dominante in tutti i circoli, accademici e non, della sinistra occidentale (riformista e, in alcuni casi, persino pseudomarxista).

All’interno del dibattito giornalistico e culturale svedese, sia fuori che dentro il mondo accademico, posizioni alternative a una qualche versione del social-costruttivismo non trovano normalmente spazio. Al contempo, sembra che, nella percezione comune, l’unica alternativa a questo modo di porre le questioni sia la “vecchia scuola” dei ”neonazisti” di SD che difendono il patriarcato e i vecchi ruoli di genere. L’intero dibattito è appiattito dunque su posizioni liberal-riformiste che sono praticamente condivise e date per scontate dall’intero arco politico, dalla sinistra riformista di Vänsterpartiet al centro-destra liberal-conservatore, passando ovviamente per il carrozzone socialdemocratico. L’unica eccezione è rappresentata da SD che però, essendo un partito reazionario, muove una critica nostalgica da destra e cioè una critica basata sulla rivendicazione dei “vecchi” schemi di sfruttamento e sottomissione.

 

Individualismo e razzismo

Il principio della sacralità dell’individuo non vale solo per i temi relativi all’identità di genere e al femminismo, ma anche per il dibattito sul razzismo. Per rimanere nel recinto del criticabile, la critica al razzismo può essere mossa purché si rimanga sul piano identitario. Di più, e questa ritengo sia una peculiarità della Svezia rispetto agli altri paesi occidentali, razzismo, fascismo e patriarcato all’interno del discorso politico svedese non sono semplicemente criticabili, ma devono essere criticati. Esiste cioè un investimento ideologico della classe dominante su questi temi. Questa critica, però, come ogni volta in cui la borghesia fa un “investimento ideologico”, deve avvenire con i mezzi, le modalità e gli strumenti teorici messi a disposizione dal pensiero dominante, cioè appunto, dal pensiero borghese stesso e, pertanto, come già detto, deve rimanere una critica sul piano meramente identitario. Questo stato dell’arte, a mio parere, è estremamente rappresentativo di quello che è il “politically correct” in Svezia e di ciò che potrebbe diventare e sta diventando (in primis in USA) anche nel resto dell’Occidente. La Svezia è infatti spesso stata un laboratorio della “sinistra” liberal (che, a mio parere, non ha più senso chiamare ”socialdemocratica” non avendo più nulla né di ”sociale” né, in un certo senso, di ”democratico”).

Illustrerò ora due fatti empirici che a mio parere mostrano cosa significa che “il politicamente corretto è il singhiozzo di una sinistra in crisi”.

1. Recentemente il ministro della difesa svedese ha deciso di aumentare le spese militari al fine di ampliare le forze a disposizione in caso di attacco: questa mossa potrebbe essere un ammiccamento a Biden il quale, secondo alcuni esperti, continuerà a chiedere all’Europa l’aumento delle spese militari.

Le fermate degli autobus sono tappezzate di manifesti pubblicitari. Nessuno di questi rappresenta il classico militare bianco (questo a dispetto del fatto che la maggior parte dei membri dell’Arma svedese siano ancora uomini bianchi svedesi). Alcuni manifesti non presentano alcun volto, ma solo slogan. Altri contengono rappresentazioni non-stereotipate di donne o di persone ”queer” accompagnate da messaggi propagandistici circa il bisogno di infoltire le fila dell’esercito per proteggere la nazione. La differenza tra un reazionario di estrema destra e una persona “di sinistra” in questo contesto è dunque tra coloro che vorrebbero solo gli uomini nell’Arma e coloro che vorrebbero tutti. Il “progresso” che il politicamente corretto vuole portare avanti è una inclusione a tutti i costi nell’apparato repressivo-militare statale, cercando di stroncare, di negare a monte una critica radicale dell’esistente.

KOM-SOM-DU-ÄR-1

2. Ultimamente in Svezia il dibattito politico è stato polarizzato dal partito reazionario SD e dal partito liberal-conservatore Moderaterna, i quali sono riusciti a incrementare la loro popolarità nei sondaggi grazie alle speculazioni sul legame tra criminalità e immigrazione.

Per quanto percepiti distanti, sia SD che i socialdemocratici hanno un punto in comune: entrambi vogliono conservare il sistema welfaristico svedese. Tuttavia, SD, a differenza dei socialdemocratici, riesce a vincere i dibattiti in parlamento perché riesce a dare una spiegazione del perché il welfare sia in crisi e del perché l’intera nazione, a loro dire, stia degenerando: ovviamente la spiegazione è quella dell’immigrazione incontrollata.

Al tempo stesso, i socialdemocratici sono incapaci (oppure coscientemente restii) di fare qualsiasi analisi che dia conto del perché il welfare sia in crisi. Alle accuse di Åkesson (il capo del partito reazionario), il primo ministro socialdemocratico balbetta.

Questa parte di analisi non rivela solo la pochezza della socialdemocrazia e la crisi ideologica del suo riformismo (a causa della quale le destre escono vittoriose), ma anche un potenziale risvolto del “politically correct”: i socialdemocratici, infatti, tendono a negare che certe periferie abbiano problemi con la criminalità, lasciando la palla alla destra e alle sue ”interpretazioni” e speculazioni. La negazione dei problemi reali della società civile si presta alla difesa a tutti i costi del “brand” immacolato della Svezia “politicamente corretta”: a pagare il conto delle contraddizioni dei “socialdemocratici” è così la classe lavoratrice, insieme in particolare agli immigrati.

Se il partito socialdemocratico fosse un altro partito, un’organizzazione operaia dotata di una teoria marxista rivoluzionaria, come dovrebbe rispondere a SD (e cioè alla destra reazionaria) in parlamento? Ritengo che proprio in virtù della forza teorica del suo “pensiero forte” una simile organizzazione non avrebbe timore di riconoscere che nelle periferie c’è un problema di criminalità, per poi spiegare che, a differenza di quanto dicano le destre, la “criminalità” non ha etnia né religione e non è

inscritta in nessuna cultura o DNA. L’organizzazione in gang violente è invece il diretto risultato della disperazione e della miseria in cui proletari (e sottoproletari) sono costretti a vivere a causa degli stessi (le destre, appunto, per conto dei padroni) che prima gli tolgono il pane e poi vogliono bastonarli se cercano di riprenderselo.

Per dirlo in altre parole, la mentalità dei Socialdemocratici, se applicata in contesti come quello italiano, ad esempio, è la stessa di coloro che negherebbero l’esistenza della Camorra in Campania pur di salvare, di facciata, l’economia e il turismo.

3. Durante il corteo Black Lives Matter lo scorso giugno a Gothenburg, alcuni negozi di lusso erano stati danneggiati. Anche se nessuno ha osato dirlo apertamente, è innegabile che chi c’era e ha visto, ma anche solo chi ha studiato i video, avrà notato che a esprimere la rabbia di piazza in quell’occasione, come accade in ogni vero corteo degli oppressi e degli sfruttati, non erano certo ragazzi bianchi e borghesi del centro città.

I media mainstream svedesi, difficile dire fino a che punto l’abbiano fatto consapevolmente o no, si adoperarono in fretta per far sì che l’attenzione venisse dirottata dalle ragioni di quella rabbia (e del perché fossero, guarda caso, proletari di periferia, perlopiù immigrati i protagonisti) alla ricerca dell’”immigrato buono” da opporre all’”immigrato cattivo” (leggi qui per approfondimenti sulla vicenda).

È vero che ammettere ciò che, fino a prova contraria, corrisponde al vero, e cioè che coloro che spaccarono le vetrine erano perlopiù immigrati di periferia, comporta il rischio di facili strumentalizzazioni, ad esempio, da parte delle destre e dei razzisti, ma al tempo stesso rimuovere un dato che rappresenta un parte della verità preclude la possibilità di una analisi politica più corretta e più completa: se per la destra le vetrine valgono più della miseria delle vite umane, e per la sinistra ”riformista” i problemi non ci sono oppure si possono risolvere cambiando una virgola, i marxisti non dovrebbero aver paura di dichiarare che quelli che hanno spaccato le vetrine hanno espresso una rabbia giusta, che la loro miseria vale più delle vetrine e che essa è dovuta all’oppressione della classe dominante, oppressione moltiplicata dalla loro condizioni di emigrati.

4. Avevo scritto poc’anzi di una “infantilizzazione” e de-responsabilizzazione di certi gruppi. L’obiettivo, di fatti, è proprio assoggettare (per quanto possibile) i gruppi in questione (di solito minoranze) al pensiero dominante e, nel caso in cui, ciò non fosse possibile, fare di tutto per ignorare la loro stessa esistenza. In questo senso il “politically correct” è l’opposto dell’idea che le classi oppresse debbano e possano auto-organizzarsi, auto-rappresentarsi e divenire protagonisti della Storia.

Un esempio dell’infantilizzazione e de-responsabilizzazione è quello del modo in cui il governo svedese interpretò lo scorso marzo 2020 un dato che mostrava che tra i morti per Covid nella regione di Stoccolma moltissimi appartenevano alla comunità somala.

Come avevamo già segnalato, in quell’occasione il governo finse di prendere a cuore questo dato e affermò che è per mancanza di conoscenza della lingua svedese e quindi carenza di informazione circa la pericolosità del virus e gli atteggiamenti di distanziamento sociale da adottare, che la comunità somala fu colpita più degli autoctoni (l’organo filogovernativo Dagens Nyheter gli fece da eco). In realtà, come avevamo già segnalato, era soprattutto la crisi degli alloggi ciò che aveva fatto sì che nei quartieri proletari si morisse di più. Il governo, però, mancando della volontà politica di ledere gli interessi dei capitalisti al fine di risolvere il grande problema degli alloggi da un lato, e non potendo giocarsi troppo apertamente la carta razzista della cultura inferiore dall’altro lato, si è giocato la carta “politically correct” della formalità linguistica: “ci scusiamo per il disagio, da ora in poi investiremo più soldi in traduzioni”. Ancora una volta, è da notare l’enfasi sul linguaggio come motore dei cambiamenti, la stessa che emerge dal modus pensandi della Björkman, nominata prima.

Soluzioni vere e radicali ai problemi delle masse esistono. Ma questo può essere compreso solo con le armi del marxismo, perché le soluzioni di cui scrivo sono inevitabilmente socialiste e anticapitaliste. Una volta adottato quest’orizzonte politico, il “politicamente corretto” apparirà come il sintomo che si manifesta quando si è impotenti di fronte a dilemmi generati dall’assenza di un armamentario teorico. Il vuoto teorico, infatti, è assenza di possibilità di rinnovamento della prassi, la quale è, in altre parole, cecità di fronte a ciò che potrebbe essere fatto.

 

Matteo Iammarrone

Note

1. Al fine di comprendere come e perché il filone di ricerca analitico, ad esempio, dominante nei paesi anglo-sassoni e in Scandinavia manchi di “senso della Storia” e in che senso questo filone di ricerca sia espressione del neopositivismo che denuncio, vedi: De Libera, A. (2016), L’archéologie philosophique, Vrin: Paris.

Fonte originale: https://www.lavocedellelotte.it/2021/01/01/il-politicamente-corretto-e-lagonia-ideologica-della-vecchia-socialdemocrazia/

L’abito che fa il monaco e come non permetterlo

Quale strategia mentale, euristica o auto-racconto suggerireste all’infelice angosciato, a torto o ragione, dall’effetto che il suo apparire (il suo genere, il colore della sua pelle, lo stile, etc…) produce sugli altri? É quasi più facile trovare un veggente o un profeta che uno in grado di resistere all’influenza dell’aspetto esteriore. E nell’aspetto esteriore si potrebbe includere persino il linguaggio, sia fisico che verbale. Anch’esso infatti è responsabile di una certa impressione, la prima e più immediata delle quali non è altro che un pregiudizio. Cerco una risposta concreta a come superare quest’ulteriore impedimento alla felicità e alla spensieratezza che il vivere in una società sottilmente razzista, inconsapevole di esserlo e restia ad ammetterlo, rappresenta: è sciocco sentirsi colpevoli del colore della propria pelle, ma quando si comprende che esso determina un discrimine nel trattamento e nella percezione altrui, diventa arduo non cedere alla tentazione di accusare se stessi, o di accusare i propri genitori per essersi irresponsabilmente riprodotti. Come fare? Cosa raccontare a se stessi altrimenti al fine di accettarsi? Vale per il colore della pelle, ma anche per il genere: come essere forti, e resistere alla tentazione di “diventare” quei pregdiuzii che colui o colei che discrimina sentono di voler attribuire? Sono domande a cui dovrò necessariamente dare risposta per poter trascorrere in pace il tempo che mi resta in Svezia, a Gothenburg, una città che, come ammesso persino da alcuni svedesi (solitamente restii a fare auto-critica), soffre di un grave problema di segregazione. Il fatto stesso di dovermi porre queste domande mi rende di base meno sereno rispetto a coloro che, per privilegio, possono permettersi di ignorare completamente il tema.

Matteo Iammarrone, immigrato in Svezia.

Varför är politisk korrekthet symptomet på en vilse reformist vänster (ett marxistiskt perspektiv)

En riktig vänster borde bli av med politisk korrekthet och värdera det kollektiva högre än det individuella. Därmed borde den ifrågasätta en av de högsta svenska värderingar: idén om att den enstaka individen kan klara sig och alltid har rätt.

Politisk korrekthet kunde nog beskrivas som en psykologisk attityd, en nästan schizofren tendens till att censurera det som är så komplext att det inte låter sig fångas av, och tolkas genom, de vanliga tankemönsterna. Censuren av politisk korrekthet, tillsammans med ”god manér” och (borgerlig) ”respektabilitet”, blir alla ”hysteriska” reaktioner mot rädslan för det komplexa orsakad av ens politiska och intellektuella misär. Om det är sant att det privata är politiskt (och i den nya ultra-globaliserade världen anses detta vara ännu mer sant), tycker jag att det är rimlig att börja med ett ”privat” exempel på vad politisk korrekthet verkligen är. I de västerländska ”progressiva” miljöerna har det de senaste åren växt fram en idé som redan var nästan en uppenbarelse i Norden (och, delvis, men inte till samma utsträckning, i andra protestantiska länder): man ska inte ifrågasätta eller bedöma individuella val och beslut. Detta betyder att varje individs begär och vilja är obestridligt och inte kan ifrågasättas. Men detta innebär också, bland annat, en sorts censur mot en eventuell utredning av orsakerna eller anledningarna bakom begären. Det vill säga att det tycks vara olämpligt att ta upp frågan om, till exempel, varifrån ett begär att göra någonting eller en längtan till att bli någon härrör. Varje försök att blanda in sammanhanget och det förflutna i en eventuell undersökning blir misstänksam eftersom den suprema värderingen är individens val, oavsett hur klok eller oklok, informerad eller oinformerad, fritt eller ofritt, valet egentligen är och, ännu viktigare, oavsett omständigheterna.

I Sverige höjs det individuella valet till ett obestridligt kategoriskt imperativ (i Immanuel Kants anda). Om man är överviktig, så kan ingen, inte ens nära vänner eller släktingar, lägga märke till saken och uppmuntra att det vore bra att tappa vikt eftersom det anses att ingen kan veta det som är bäst för dig bättre än dig själv. Om en man vill bli en kvinna, då kan han i princip vakna på morgonen och bestämma sig för att bli en kvinna (vilket är, bland annat, respektlöst mot de trans-personer som går igenom mer reflekterade och medvetna transition-processer). Det här är inte en banaliserande tolkning som jag gör, utan en trivialisering som görs av själva aktivisterna. Visserligen inte alla, men troligtvis från den del av aktivister som inte bara vägrar anta en anti-kapitalistisk politisk agenda, utan också är inkapabla att övervinna en individuell och individualistisk syn på problemen. Som ett resultat accepterar de kooptationen av ”normkritiken” och genus-kritiken från den dominanta ideologin (av vilken Sveriges främsta representant är Socialdemokraterna och deras märkliga förhållande till den svenska staten och välfärd).

1_Zj8POaTpfEyjzID-uy7BmQ

Allt det som är komplicerat måste tas bort. En undersökning om det här temat skulle kunna leda oss fram till att diskutera krisen av humaniora. En noggrann diskussion om ett sådant ämne skulle kräva en hel bok och visserligen en hel litteratur. Men på grund av platsbrist och för att ta hänsyn ska jag bara öppna en kort parentes. Krisen av humaniora är betydligt djupare i Sverige än i länder i kontinentaleuropa. Trots att humaniora (filosofi, litteratur, osv.) ibland allierat sig med den dominanta tanken (t. ex. borgerliga idealismen eller en stor del av den nutida analytiska filosofin), är det också sant att de tenderar (och detta är deras raison-d-etre) att inte låta sig reduceras till mekaniska procedurer eftersom deras levebröd är komplexiteten av deras subjekt-objekt (människor). Med andra ord, blomstrar humanistiska discipliner av och förlitar sig på komplexiteten. Om man tar bort den mänskliga subjektiva dimensionen och dess komplexitet från humanistiska discipliner, omintetgör man dem. Jag misstänker att krisen av humaniora kan ses som ett tecken på vår tid: en viss positivistisk attityd till vetenskap (som ibland kallas för ”scientism”) spelar idag rollen som epistemisk beskyddare av den kapitalistiska regimen. Fram till förra seklet, var det den “traditionella” patriarkala familjen och kyrkans ideologi av fruktan för Gud som uppfyllde det här idealet. Bättre sagt, själva krisen av humaniora kan nog tolkas som ett symptom på en strid mellan den lilla del av humaniora som kan bli domesticerad av de nya ”scientistiska” och ”neopositivistiska” borgerliga tendenserna och resten, den som beskrivs som ”oanvändbar”, vilket betyder att den är någonting som inte kan domesticeras. Därför, för det dominerande berättandet blir det ”värdelöst” och måste, i bästa fall, ”återanvändas” som underhållning eller muesumsobjekt.

En annan punkt som kunde diskuteras är filmcensur. Förra maj fick folk veta att Borta med vinden togs bort från HBO på grund av rasistiska föreställningen av svarta karaktärer. De som tycker att det är rimligt att censurera en film som gavs ut 1939 av rasistiska skäl, före Black Lives Matters och Luther Kings Amerika saknar känsla för historien. Denna brist är inte överraskande i ett samhälle där kapitalismens neo-positivistiska riktning gynnar en post-humanistisk tendens: om människan (inte i den metafysiska meningen utan som ett konkret historiskt subjekt) inte längre står i centrum, utan hon lämnar sin plats till tekniken som blir dominerande, försvinner även känslan för historien. Historien ”upplöses” med försvinnandet av människan som arkitekten för det gemensamma livet, historien försvinner med upplösningen av arbetarklassen som protagonist av historien. Dessutom, avslöjar censuren en brist på tron på åskådaren: de som censurerar vill ta bort ansvar från åskådaren och infantilisera henne (om ”av-ansvar” och ”infantilseringen” av “politiskt korrekt” återkommer jag i slutet av artikeln, se punkt 3).

Det här var, dock, en liten parentes: mitt huvudsyfte är inte att diskutera frågan om filmcensur, utan att försöka beskriva och problematisera politisk korrekthet genom att ta reda på en mer generell och genomgripande definition av vad politisk korrekthet är för någonting, vem den gagnar och vad har den för ursprung. Jag ska nu återkomma till det individuella valets obestridlighet. Om man i Sverige försöker ifrågasätta den här oskrivna regeln, blir man utfryst från det sociala livet. (Och den här regeln är inte det enda tabu som reglerar det sociala livet i Sverige). Nyligen har forskaren i pedagogik Lotta Björkman omedvetet sammanfattat den här principen: i en intervju i P1 i Filosofiska rummet har hon sagt att ”(det viktigaste är att) använda rätt namn, använda rätt pronomen och erkänna den personens presentation så som hen själv vill bli omtalad”. Avsnittets debatt rörde ämnet ”normkritik” som vilar på en anti-materialistisk och social-konstruktiv grund. Björkman menar att det mest effektiva och primära verktyget för att förändra verkligheten är språk. Hon misslyckade besvara Steinfields invändning att ett sådant sätt att resonera är naivt eftersom det har visat sig bli ineffektivt och fruktlöst upprepande gånger i historien. Den intressanta frågan är att begripa varför Björkmans övertygelse (som kan ses som ett skifte från konkret materia och materiella omständigheter till språk och individ) har blivit så kraftigt dominerande i de flesta politiska och kulturella vänsterkretsar i västländer, i och utanför akademi. Problemet är att inom den svenska journalistiska och kulturella debatten, både utanför och inom akademiska världen, hittar åsikter och positioner som inte inriktar sig på en social-konstruktivistisk inställning ingen plats. Samtidigt verkar i alla debatter ett utbrett antagande vara att den sociala konstruktivismen och post-modernismen är det enda alternativet till traditionell konservatism, som om man inte kunde problematisera normer och sättet samhället är uppbyggd på ett sätt som inte är den social-konstruktivistiska attityden av Björkman och hennes förståelse av ”normkritik”. Hela debatten är därför begränsad: frågorna som ställs brukar utgå från obestridliga ”social”-liberala grundprinciper. De här principerna tas för givet och kan inte ifrågasättas.

Dessa oskrivna regler verkar tyvärr delas av de flesta aktorer i svenska politiska scenarion: från vänster (en del av vänsterpartisters resonemang är byggt på de här principerna) till Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. De enda som sticker ut är Sverigedemokraterna. Dock, kritiserar de det ideologiska etablissemanget utifrån reaktionära ståndpunkter: det vill säga att, istället för att kasta fram en vision om ett bättre samhälle för alla, så skulle de vilja se en återgång till det ”gamla” sättet att leva (gamla hierarkier mellan könen, osv. och olika form av underkastelse, utan att kritisera den största form av underkastelse som är kvar: lönearbete och klassamhälle). Individen som epicentrum och det individuella valet som obestridligt kategoriskt imperativ är principerna som kraftigt präglar inte bara debatten om könsidentitet och feminism, utan också diskussionen om rasism. För att inte korsa gränsen av det som kan (och till och med, borde) kritiseras måste också kritiken mot rasism anpassa sig till de här principerna jag precis har nämnt. Det vill säga att rasism-frågan, till exempel, inte kan inblanda klassfrågan. Däremot, kan kritiken mot rasism såsom kritiken mot patriarkatet och heteronormativitet blir accepterade så länge som kritiken sker på en identitetspolitiknivå. Dessutom, det anmärkningsvärda är att rasism, fascism och patriarkatet inte bara betraktas som någonting som kan kritiseras (så länge som man håller sig i de ovanstående gränserna), men, intressant nog, som någonting som borde eller, till och med, måste kritiseras. Det här, anser jag, är kännetecknande för Sverige och kanske Skandinavien, vilket gör Norden unikt bland västländerna. Jag menar att det finns en riktig investering från den härskande klassen i dessa frågor (ordet ”investering” måste här tolkas i Foucaults mening) och detta gör att anti-rasismen, anti-fascismen och feminismen, från progressiva och bra blir konservativa (trots inte reaktionära som SD): varje gång en grupp eller klass (i det här fallet borgouise, den styrande klassen i Sverige som i alla kapitalistiska länder) gör en ”ideologisk investering” i vissa politiska frågor, vill den som investerar ha någonting i gengäld och präglar därför investeringsobjektet på så sätt att vinsten kan säkerställas (”vinsten”, i det här fallet är inte rent ekonomiskt, men kan vara politisk konsensus och ordning). Den här mekanismen är, enligt min mening, extremt representativ för vad “politisk korrekthet” är i Sverige och för vad det kan komma att bli även i andra västländer (främst i USA). Sverige har faktiskt ofta varit ett laboratorium för socialdemokratisk social-liberalism (vilket inte längre är vettigt att kalla ”socialdemokratiskt” eftersom det inte längre har något “socialt” eller, i viss mening, “demokratiskt”).

Jag ska nu berätta om några fakta som ger ett mer påtagligt exempel på vad ”politisk korrekthet” i praktiken är och varför den är ”symptomet på en vilsen krisande reformistvänster”:

1. Svenska försvarsministern har nyligen bestämt sig för att öka Sveriges militära beredskap ”på grund av ökad militär aktivitet i Östersjön”. (Den här åtgärden kunde tolkas som en blinkning till den nya presidenten Biden. Enligt en del experter, kommer han att be Europeiska Unionen om att höja militära insatser). Bushållplatser är fulla av statlig reklam (eller propaganda?) i form av affischer. Ingen av de föreställer en klassisk vit manlig militär (trots de flesta armémedlemmar fortfarande är vita svenska män). En del av de här affischerna visar inga människor, utan bara sköna landskap och inbjudande slogans. Andra visar icke-stereotypiska kvinnor eller ”queer” personer som framför propagandistiska budskap om vikten av att delta i armén och försvara nationen.

Vad säger de här bilderna om Sveriges dominanta ideologi? De säger att, i Sverige, är skillnaden mellan, t. ex. konservativa (eller, bättre sagt, ”reaktionära”) ”gammaldags” nationalister och vänster-progressiva-personer endast att den ena gruppen vill se bara manliga (och troligtvis blonda) individer i armén medan den andra gruppen vill ge alla möjligheten att delta i armén. ”Framsteget” som politisk korrekthet vill genomföra är en inklusion till varje pris, i motsatsen till en riktig radikal kritik mot status quo (Ingen frågar, t. ex., varför ska vi ha en armé i första hand? Eller vad kan vi göra för att stoppa krigen?).

2. På sistone har SD och Moderaterna lyckats polarisera den politiska debatten omkring känsliga teman som kriminalitet och invandring. Särskilt SD har stigit i popularitet genom att bana idén om en koppling mellan ökad invandring och ökad kriminalitet. Även om SD och Socialdemokraterna uppfattas som helt politiskt avlägsna, kan det observeras att de nog har en gemensam punkt: både partier skulle vilja behålla den svenska välfärdsstaten. Dock, medan SD lyckas vinna debatten i riksdagen på grund av en övertygande förklaring till varför välfärden krisar (i deras ögon är skälet naturligtvis okontrollerad invandring), är Socialdemokraterna inkapabla (eller obenägna) att lägga fram en analys som skulle förklara välfärdskrisen. Mot Åkessons anklagelser kan Löfven bara mumla.

Det handlar inte endast om att poängtera socialdemokratins politiska och ideologiska kris såsom misslyckandet av dess reformism (som banar väg för M och SD att vinna mark), utan också att argumentera att socialdemokratins kris är delvis en effekt av dess politiska korrekthet: Socialdemokraterna tenderar att förneka eller minimera de kriminella problem som påverkar utsatta områden. Det här lämnar ett enormt politiskt utrymme som SD och M utnyttjar på deras sätt, genom deras propaganda och tolkning av verkligheten. Man kan fråga sig vad en hypotetiskt vänster skulle kunna säga eller göra istället. T. ex., hur skulle en marxist kunna svara till Åkessons populistiska argument?

En sådan hypotetisk organisation skulle vila på en teori (marxismen) som är objektivt grundad i den sociala och ekonomiska verkligheten, oavsett subjektiva uppfattningar och kan därför motverka ”das schwache Denken” av både SD och S (”den svaga tanken” som relativism och senmodernism och deras populistiska idiotier såsom falskt-”progressiva” nihilister härrör från). Av det skulle följa att en sådan hypotetisk organisation, utrustad med en sådan teori, inte skulle vara rädd för att erkänna att det finns kriminalitet i utsatta områden och det kan till och med vara så att detta är kopplat till invandringen. Dock, skulle en sådan organisation tillägga att SD och M utgår från verkligheten för att misstolka den: kriminaliteten har ingen etnicitet, kultur eller religion och har ingenting med DNA att göra, men våldsamma gäng är resultatet av desperation och fattigdom som kapitalismen har skapat. Kapitalismen är det ekonomiska och sociala systemet som både S och SD vill behålla. Intressant nog, liknar socialdemokratins resonemang resonemanget av de italienare som, för att försvara Italiens bild i världen, nekar att södra Italien har stora problem med Mafia.

3. Under Black Lives Matter-marschen i juni i Göteborg skadades några lyxbutiker. Även om ingen vågade säga eller skriva ett enda ord om det, har det varit obestridligt klart till alla de som var på demonstrationen såsom de som har tittat på videon i efterhand, att de som uttryckte mest ilska vid det tillfället var visserligen inte vita medelklasspojkar från statscentrum. I det där fallet, hade alla mainstream-medier skyndat sig för att avleda uppmärksamhet från orsakerna till den ilskan och våldet och för att undvika att någon skulle fråga sig varför det handlade om förortsproletärer, för det mesta invandrare, och inte unga vita svenskar. Mediernas strategi verkar ha varit att jaga efter den ”goda invandraren” för att ställa honom i motsats till de ”dåliga invandrarna”.

Men sanningen är att de flesta demonstranter som har förstört skyltfönster hade samma hudfärg som George Floyd och bra anledningar till att vara så arga. De är ungar som lever i utsatta ghetto-områden som Angered och Hisingen, där inte många vita svenskar skulle bo. Det är lätt att gissa att en del av dem hade det lättare att bli sjuka i Covid-19 i trånga boenden där de är tvungna att överleva på grund av Sveriges ovilja att verkligen fixa bostadsproblemet (det enda den aktuella regeringen gör är att höja hyror genom liberaliseringen av arbetsmarknaden). Man kan också föreställa sig att det är svårare för de ungarna att hitta ett jobb, att de har få svenska vänner att umgås med och att de går genom olika former av diskriminering som vita svenskar inte kan förstå. Ingen svensk tidning har vågat skriva om det som hände i Göteborg utifrån en alternativ vinkel. Det som medierna gjort är att hoppas att de kommer att bli arresterade, men det som är mest intressant är hur ”en hjälte” konstruerades för att motsätta de våldsamma demonstranterna: Murphy, en svart personlig tränare i en “vit tröja” (cit.) som hyllades på sociala medier för att, under ett upplopp, ha gjort ”den rätta saken” och då skällt ut de andra demonstranterna. Jag läser i en tidning att han skulle ha sagt till de andra demonstranterna att den butiken de attackerade kunde ha tillhört en av deras föräldrar. Men är detta inte bara olämpligt utan falskt att säga? Dessutom, visar hyllningen av Murphy hur lätt frågan om rasism kan (fel)tolkas som frånkopplad från den kapitalistiska sociala verkligheten som producerar den. Hur som helst, ville en mängd göteborgare ge Murphy en hedersmedalj som årets medborgare. Medierna har omvandlat Murphy till vad Malcom X skulle ha kallat en ”house nigger” (en ”domesticerad” svart kille för en black-washing operation). Syftet är att avleda uppmärksamheten från de sociala och ekonomiska orsakerna av ilskan till själva ilskan så att den socialdemokratiska regimen kan återigen slippa ifrågasätta sig själv. Som Bertolt Brecht en gång skrev: “The river that everything drags is known as violent, but nobody calls violent the margins that arrest him”.

f9a38141-dbf0-4f86-9e6a-94f5cdb7df49

Om sanningen är att de som krossade skyltfönstren var förortsinvandrare innebär att erkänna denna sanning risken för lätta instrumentaliseringar, till exempel från höger och rasister-sidan. Men, samtidigt, att radera bort ett faktum som representerar en del av sanningen utesluter möjligheten till en mer precis och fullkomlig politisk analys: om ett skyltfönster för en högerkommentator är mer värdefullt än människor och för den “reformistiska vänstern” problemet inte finns, ska marxisterna inte vara rädda för att förklara att de som har brutit skyltfönstren har uttryckt en rättvis ilska, att deras elände är mer värt än ett skyltfönster och att ilskan är ett resultat av den härskande klassens förtryck, förtrycket multiplicerades på grund av deras tillstånd som invandrare.

4. Tidigare hade jag nämnt strategierna som den dominanta ideologin använder mot vissa grupper (som ”infantilisering” och ”av-ansvar”). Målet är faktiskt just att ”domesticera” (i möjligaste mån) sådana grupper och, om detta inte är möjligt, göra allt för att ignorera deras existens. I denna mening är “politiskt korrekthet” motsatsen till idén att de förtryckta klasserna borde och kan representera sig själva, organisera sig och ta historien i deras händer. Därför borde politisk korrekthet och andra fenomenen som härrör från den ”senmoderna tankebanan” börja betraktas som stridande mot marxismen och ifrågasättas av akademiska och politiska vänstern. Ett exempel på infantilisering och de-empowerment är hur svenska regeringen i mars 2020 tolkade en siffra som visade att bland de avlidna i Covid-19 i Stockholmsregionen var somalier överrepresenterade. Vid det tillfället låtsades regeringen bry sig om frågan och påstod att de höga siffrorna orsakades av bristande kunskap i det svenska språket (brist på information om viruset och attityderna till social distansering) (Dagens Nyheter bidrog till att sprida ut den här versionen: https://www.dn.se/sthlm/oron-for-det-nya-coronaviruset-vaxer-i-rinkeby-efter-dodsfall/). Men detta stämde inte med verkligheten: det var bostadskrisen som gjorde så att folk från proletära förorter blev överrepresenterade i dödssiffrorna. Dock, saknar regeringen den politiska viljan att skada kapitalisternas intressen för att lösa det stora bostadsproblemet. Å andra sidan, kunde regeringen inte spela kortet av öppen-rasism. Det lämpligaste kortet blev därför en ”politiskt korrekt” språkformalitet: som att säga ”vi ber om ursäkt för besväret, från och med nu ska vi investera mer pengar i översättningar och språk”. Det är värt att observera att betoningen på språk som motor för förändring är samma som framgår av Björkmans tankebana, vilket nämnts tidigare.

Riktigt radikala lösningar på massornas problem finns. En bättre, mer jämlik värld kan byggas. Men att bara satsa på (formella) förändringar inom språket är inte en särskilt fruktbar väg. Den här slutsatsen är varken svårförklarlig eller egendomlig för alla de som verkligen är redo att omfatta ett antikapitalistiskt perspektiv. Politisk korrekthet är, som jag har visat i denna artikel, en produkt av ”den svaga tanken” (relativismen och senmodernismens entusiasm) orsakad av krisen liberala vänstern befinner sig i. Lösningen består av olika steg, men det första är att vänstern ska sluta vara liberal och ska kanske snarare hålla sig till en materialistisk förståelse av den sociala verkligheten.

Matteo Iammarrone.