Med min penna kan jag inte förändra nånting

Med min penna kan jag inte förändra nånting.
Hon kommer att fortsätta att bedöma mig för sättet jag uttrycker mig.
Att jag har bott här i tre år bara, kan hen inte veta.

På min fråga om hon har nån aning om vad det betyder att vara född som man,
att inte få lika mycket uppmärksamhet som en kvinna,
att ständigt möta folk som antar att jag är farlig,
vill hon inte svara.

 

Med min penna kan jag inte förändra nånting,
hon kommer att fortsätta att uppföra sig som många andra gör: med ytlighet utklädd i politisk korrekthet.
Hon kommer att fortsätta att inte orka med empati-kapacitet och tålmodig kommunikation.

Hon kommer att fortsätta att inte orka med komplexiteten.
Komplexiteten är för omodern,
Komplexiteten är för obekväm,
Komplexiteten låter sig inte fångas i de fyra IKEA-soffor som möblerar hennes rum.
Komplexiteten. Komplexiteten.

Ibland undrar jag hur exakt tolerans och likgiltighet hänger ihop.

Hon vet inte att en annan väg kan finnas,
att man kan verkligen släppa av,
omfattar det icke-vetandes aventyr.

Hon vill ha det lätt och bekväm, från barnsben till kyrkogården.

 

Men låter inte denna konservatism som den värsta delen av en Medeltid som återkommer
och som, dock, förblir en period så blomstrande?

 

Jag kommer ihåg när jag var i Berlin. Ingen kulturell bubbla där. Ingen Brave New World.

Ingen kulturell-rasism. Ingen av oss var tama och det gick för alla.
På dansgolvet tog hon initiativ och bjöd mig på en cigarett. Jag tackade nej till cigaretten eftersom det är nästan lika dålig som snus, trots mer charmigt och kontinentalt: ”Nein, danke. Ich rauche nicht, aber ich komme gerne dabei”.

Jag tackade nej till cigaretten, med följde ändå henne till gatan för en promenad.

 

Diskotekensljus lång bort kändes som patrullerande poliser i jakt på oss.
Diskotekensljus lång bort kändes som patrullerande poliser i jakt på oss.

 

När hon insåg att jag inte var tysk, blev hon ännu mer nyfiken och la fram ett förslag:

”Nu ska du berätta för mig om du också kom till Berlin för att söka efter nån slags tråd, eller vad är som du är på jakt efter? Och eftersom du är ”filosof”, om du har lösning till den svindlande nihilismen som gör oss ständigt missnöjda och trötta, trötta och missnöjda, missnöjda och trötta med existensen. Hur resonerar du omkring de filosofiska utmaningarna av unsere abgefucked Gesellschaft? Ist Nietzsches Ewige Wiederkunft des Gleichen eine gut Theorie oder extra ecclesiam nulla salus? Vi lever som om

Extra iphone nulla salus, extra labor nulla salus, extra domus nulla salus, extra capitalismus nulla salus!“.

Och sen fortsatte hon: ”vad är ditt svar till den senmoderna relativismen? Svara gärna på tyska, engelska eller italienska, men svara”.

Så blev hon tyst och benägen att lyssna

Trots jag inte var tysk.

Matteo Iammarrone.

Incubo numero zero

Da un calcolatore universale con sede nottetempo nei cervelli di tutti
ammassati in una valle di Silicone
sono stato condannato a scegliere in quale incubo vivere.

Incubo numero uno: un sole che non accarezza mai,
andirivieni di ombre scure i cui gesti fanaticamente mondani suggeriscono
abissi negli occhi,
sguardi che non sono vuoti,
ma piuttosto semplicemente assenti,
e se anche fossero presenti non sarebbero umani.

Incubo numero due: la nuova normalità non si è ancora affermata,
ma ci ha promesso di essere peggiore delle precedenti.
Come farò, disarmato, ad affrontare città irriconoscibili?
Città dell’incubo numero due,
private di fiumi, storie e baci, città diventate invisibili,
tramutate in quelle dell’incubo uno: gusci assimilati alla mondanità minimalista e iper-pragmatista dell’incubo numero uno.

(Un sogno al cubo può diventare un incubo).

Da una realtà calcolatrice sono state condannato a scegliere in quale di questi due incubi vivere.
Che scelga il primo o che scelga il secondo,
il ruggito della natura non mi darà scampo,
come raggiunge tutti, raggiungerà anche me,
in una terra di mezzo dove l’ospedale psichiatrico in cui sarò rinchiuso nel 2050 sarà travolto da un meteorite o un’inondazione e sarò salvato per un pelo da un mio pronipote che avrà viaggiato
in visita da un futuro in cui ci sarà
sete di saggezza, lingue, conoscenze, storie e filosofie
e allora sarò tra i pochi a ricordare a memoria
questa
e altre poesie.

Matteo Iammarrone.

Septemberlimbo

Hur stoppar man tiden från sin marsch?
Inte ens du som är fysiker kan ta slut på dödsspel.
Hur håller jag mig fast så djupt och högt när jag hittar på en dikt?
Vem som helst jag skulle fråga skulle hen inte ens förstå mitt frågetecken.
Tiden flyger med bomber, vulkaner bevarar romerska städer
och jag kan inte städa mitt rum för jag har inget rum,
men en rymd mellan mina farföräldrars solnedgångar och Marssoluppgångar.
och jag kan inte städa mitt rum
eftersom du har inte kunnat stoppa tiden och jag inte fått bosätta mig  i himlen.
Det är inte där uppe i himlen som tiden marscherar,
men det är därifrån som bomber, asteroiden som gav oss livet och regnet som skänkte oss kärlek kommer.
Om det är nu är slut på kompositionen eller om jag borde fortsätta tills jag får en lön
vet jag inte.

Matteo Iammarrone.